Om saknad

 Det är lustigt hur saknad fungerar, framför allt i relation till avsked. När man ger sig av är vissa avsked fruktansvärt jobbiga, en del sorgliga men "sansade", andra inte alls så farliga. Jag hatar verkligen avsked och skulle gärna smita iväg en vecka tidigare än planerat bara för att slippa dem. Det skulle ju såklart göra många besvikna, vilket jag förstår. Därför biter jag ihop och får det överstökat, men jag hatar det. 

När jag sedan kommit iväg på resan märker jag plötsligt att vissa personer som det var väldigt ångestladdat att säga hejdå till väldigt sällan dyker upp i tankarna. Jag saknar dem inte alls så mycket som jag väntat mig. Tanken på att träffa dem igen känns väldigt rolig, men inte överdrivet viktig eller "akut". Samtidigt kommer jag gång på gång på sig själv med att tänka på personer som jag knappt träffat (kanske inte alls) senaste året. Personer som i princip inte finns i mitt liv längre. Missförstå mig inte nu, jag tycker otroligt mycket om alla människor i min närhet därhemma och ser väldigt mycket fram emot återseendet nästa år. På sätt och vis kanske det är just därför jag sällan saknar er så mycket, jag vet ju att vi ses igen. Snart till och med! Och många av er har jag ju kontakt med via Skype och mail, så jag vet ju hur ni har det och vad ni gör. Det handlar kanske om att man i de relationer man känner sig trygg och säker kan vara ifrån varandra längre perioder, utan att det skapar osäkerhet angående var man har varandra. Jag behöver inte gå och undra om ni glömmer bort mig eller huruvida ni kommer vilja ses när jag kommer hem, och därför kan jag nog slappna av mer och leva här och nu. Jag vet att ni unnar mig det och är glada för min skull, och jag känner mig samtidigt välkommen hem precis när som helst. Det betyder väldigt mycket. Sen är det ju också skillnad på att sakna och längta, men det kan vi ta en annan gång. 

Men trots det är det faktum att den finaste vännen jag har kommer vara här om mindre än en vecka det absolut bästa som finns just nu. Jag blir alldeles varm bara av att tänka på det. Jag må vara lite av en ensamvarg på vissa sätt, men vänner och familj är det mest värdefulla jag har, och det är såklart tillsammans med er jag vill vara i långa loppet.

Sist men inte minst får ni en bild på en av de två varelser jag kanske saknar allra mest här på andra sidan Atlanten, nämligen en liten rackare som tyvärr varken har Skype eller mail. Han kommenterar inte på bloggen heller, och vad jag vet så är han en av de få som fortfarande inte skaffat facebook. Saknar honom så det gör ont.

Once again no translation, sorry.

  

                                                                            Photo: David Delius