11 de la noche en Managua, Nicaragua

... Nä, nu ljög jag. Klockan är bara tio. Men jag är trött och kommer somna innan elva så det här är enda chansen att skriva det och bara vara någon timme eller två från sanningen.

Min hemlängtan från igår höll i sig i cirka sju timmar, så fort jag kom iväg med min väska igen (som för övrigt kan vara världens tyngsta ryggsäcken någonsin sen jag tryckte ner dykutrustningen i den) kändes allt rätt. Att sitta ensam i en buss och titta ut på landskapet utanför kan vara bland det bästa jag vet. För mig är det nog den slutgiltiga betydelsen av ordet frihet. Åtminstone rent rumsmässigt. Av någon anledning är det då jag tänker som allra klarast, bara en dag på resande fot har gett mig flera viktiga insikter. Härligt!

Nu är jag för övrigt på ett hotell i Nicaragua som prismässigt ligger ungefär tio-femton gånger över vad min budget tillåter per natt. Tack mamma och Lars! Jag uppskattar det otroligt mycket efter en lång dag. För första gången någonsin blev jag mött på flygplatsen av en chaufför som bara väntade på mig! Kände mig aningen bortkommen med min ryggsäck och mina kängor, men så får det vara. Imorgon ska jag sova ut, sen äta mig proppmätt på frukostbuffén innan jag äntligen, äntligen tar en colectivo till León!

Well, almost. It's past ten but I'll fall asleep any time now so this is as close as i get.

Me being homesick lasted for about seven hours. It vanished the moment I got back on the road again. Travelling by bus (/train/colectivo/taxi) on my own is one of my favourite things in the world. For me it's the core of the word freedom. At least when speaking in a strictly spatial way. It's when staring out of one of those bus windows that my mind is at it's clearest, from only one day of travelling I've made a couple of important conclusions. 

homesick, because I no longer know where home is

Idag har jag krånglat mig igenom alldeles för många avsked -alltifrån Lisa till våra dykkompisar från i fredags till några kompisar härifrån och Fernando, som äger hostelet jag bott på. Jag hatar det. Hatar alla avsked- stora som små. Det är vid sådana här tillfällen som jag inte trivs med att vara ensam på mitt äventyr, vilket jag annars älskar. Nu längtar jag hem utan att riktigt veta vad hem är. Jag längtar till ett hem. 

I've spent the day saying good bye to people, which I hate. I've said good bye to Lisa, our great  austrian/italian dive buddies and friends for the weekend, Silvi, the hostel owner Fernando and many more. I hate them all, big and small. The only time I don't enjoy travelling on my own is on a day like this. Right now I'm just homesick. Longing for a home. I just wish I knew where I want that home to be...

tigers exist, lifeboats exist, oceans exist. Because the three have never come together in your narrow, limited experience, you refuse to believe that they might.

Tiden flyger iväg, mina kära vänner. Imorgon åker Lisa hem till Sverige, och jag packar min väska för att fortsätta äventyret på tisdag. Jag fastnade här i Playa lite längre än planerat, och nu har jag hunnit göra mig riktigt hemmastad på Vive La Vida. Kommer sakna "mitt" rum och alla här. Som tur är återvänder jag inom en ganska snar framtid, så det blir inget jättesorgligt avsked ändå. Börjar dessutom känna mig redo för miljöombyte, och jag har så mycket att se fram emot den närmsta månaden.

Lisa och jag har ägnat sista helgen åt dykning, jazzfestival och hemligheter. I fredags gav vi oss ut på ett hajdyk, precis utanför stranden håller nämligen ett stort gäng bull sharks till. Jag såg ju en på ett dyk för några veckor sedan, men detta var något helt annat. Redan när vi stack ner huvudena under ytan såg vi ett par hajar simmar runt vid sandbotten drygt tjugo meter ned. Vi simmade ner och satte oss nära varandra på botten och tittade på hajarna. De var inte direkt blyga, var ibland bara två eller tre meter bort, hur häftigt som helst! En del var riktigt stora, över 2,5 meter. Googla och tänk er över tjugo stycken som simmar runt framför er, det var en otrolig upplevelse! Hajar är himla vackra djur.

Hela helgen har det varit jazzfestival på en strand här i Playa, Lisa och jag gick dit både torsdag och fredag kväll. Fredagsnatten blev väldigt lång, så på lördagen var vi tyvärr alldeles för slitna. Annars hade jag gärna gått dit då också, det var en riktigt välskött och trevlig festival. En strand i Karibien är helt klart en godkänd plats för en jazzfestival, och det var dessutom gratis. Massvis med folk i alla åldrar, former och ursprung i en härlig blandning. En del hade slagit på stort och tagit med både campingstolar, bord mat och dryck medan andra helt enkelt slog sig ner i sanden med en öl eller två. Väldigt bra stämning och inte det minsta otryggt. När jag ser hur bra de mexikanska myndigheterna kan arrangera en festival på stranden känns det verkligen tråkigt att Mexiko fått ett sånt dåligt rykte i och med drogproblemen. Allt är verkligen inte svart eller vitt. Sen är det självklart så att de lägger mycket pengar på Yucatán och framför allt Quintana Roo för att visa upp en bra sida för turisterna, vilket på sätt och vis är ganska snett.

Time flies, Lisa is going home to Sweden tomorrow, and I'm leaving on Tuesday. I ended up staying here a couple of weeks longer than planned, "my" room at Vive La Vida almost feels like home now. Good thing I'll be back next year, makes the whole saying goodbye process less sad. I'm actually quite ready to move on now, and I have so much to look forward to this next month. 

Lisa and I spent this last weekend in Playa diving and enjoying jazz at the Riviera Maya Jazz festival on Playa Mamitas. Turns out a Caribbean beach is a pretty perfect setting for a jazz festival, we went there both Thursday and Friday night. Lots of people in all ages, some with chairs, tables, food and drinks, and others who just took a seat in the sand with a beer or two. Great ambience, good music and nice crowd -we had a lot of fun! 

We also had time for a shark dive one afternoon, which didn't disappoint us. More than 20 bull sharks around us, some only a couple of metres away. Beautiful animals! My dive center, Tank Ha, has been really great. I have nothing negative to say about them, all the mexican dive masters and the instructor Rolph are really good and helpful. Iván took great care of Lisa who were a bit nervous for her first dives, and he helped her out when she accidentally brought fins that were a couple of sizes too big. Saved her dive! I'm already looking forward to diving with these guys again next year.

Cozumel!

Jag lyckades med viss svårighet övertala Lisa att följa med på en till dykdag, denna gång till Cozumel. Vi var ett stort gäng på tio personer som gav oss av, den 40 minuter långa båtturen ut var faktiskt riktigt behaglig. Lisa blev ganska sjösjuk sist, så hon hade förberett sig med sjösjukepiller vilket säkert var bra. Jag tog ett också, bättre att vara på den säkra sidan. Vi hoppade i för det första dyket vid tio-tiden, jag och Lisa dök tillsammans med en lite äldre amerikan och ett östeuropeiskt par. Tyvärr visade det sig att ingen av de tre hade någon som helst koll på vad de höll på med, så efter en kvart hade alla tre ploppat upp till ytan. Oklart varför. Vår fantastiska divemaster Iván löste det dock på bästa sätt och kunde avsluta dyket med mig och Lisa. Spännande dykplats, väldigt fina koraller.

Andra dyket var helt fantastiskt! Återigen försvann stora delar av vår grupp upp till ytan rätt snabbt, men då anslöt Lisa och jag oss till den andra gruppen, vilket var himla bra. Vi såg ett gäng skjöldpaddor, barracuda, två nurse sharks (Lisas första hajar!) och en enorm eagle ray. Säkert 2,5 meter mellan vingspetsarna. Jag älskar verkligen stora rockor, de är så majestätiska när de glider fram genom vattnet.

Det här var verkligen inte sista gången jag dök vid Cozumel, ska se till att ha lite pengar kvar på väg norrut  nästa år så att jag kan göra ett par dyk. Dyrt, men väl värt det!

I managed to convince Lisa to come with me to Cozumel, and we had an amazing day! First dive was nice with some beautiful corals, but the other three people in our group had problems (not quite sure why...) and we had to spend quite a lot of time watching them going up to the surface, then back down, then up again. Our amazing divemaster Iván did his best though, and the three of us finished the dive on our own. The second dive was much better, Lisa got to see her first sharks (two big nurse sharks), a bunch of turtles, barracuda, lobster and a huge eagle ray! I love those big rays, beautiful animals. Whish I'd had Rick's camera equipment on that dive, would have been some great photos of that ray. 

Anyway, it was a great day of diving and I'm really looking forward to going back to Cozumel next year. Now it's time to let my gear dry and stay above the surface for a month or so... 
 

Lisa was feeling great this time, no seasickness thanks to the farmacía around the corner

Trying to stay hydrated and get the heat back in the sun at the same time

Om sexism

De Centralamerikanska länderna och Mexico är alla katolska vilket tyvärr bidrar till kvinnoförtryck på alldeles för många sätt. Det kommer jag få tillfälle att skriva massor om när jag kommit till Nicaragua, som är ett av de länder i världen med hårdast abortmotstånd, och även ett land med extremt mycket kvinnomisshandel.

Nu är jag dock i en semesterort vid kusten som är extremt präglad av framför allt amerikanska ideal.Inga katolska värderingar här inte, på gott och ont. Playa är inte helt och hållet en feststad, men här finns en hel del klubbar och hostels med förfester varje kväll för den som är sugen på tequila. Jag tycker att det är kul att det är en levande stad, både när solen är ovan och under horisonten, men tyvärr dominerar en extremt förlegad kvinnosyn. Innan jag kom hit tittade jag runt på olika reseforum i jakt på ett hostel eller två, och läste som vanligt en del recensioner. På ett hostel finns en bar där tjejer får gratis dricka mellan tio och elva varje kväll, något som var upphov till massvis med positiva kommentarer. Både manliga och kvinnliga gäster var väldigt nöjda med detta.

En av de populäraste barerna här i Playa, Tequila Barrel, har gjort allt de kan för att ingen ska missa detta fantastiska erbjudande: 

  

Personalen har det till och med tryckt över hela ryggen på sina t-shirts, så att de manliga kunderna ska bjudas på maximal underhållning. Ingen villig tjej får ju missa den här chansen! Baren är bekvämt utrustad med två strippstänger för den som känner sig manad. 

Jag skulle kunna skriva världens längsta inlägg om hur mycket det här äcklar mig, och om hur ledsen jag blir av att se hur både unga tjejer och äldre kvinnor kastar sig rakt in i den här världen och svälja detta snedvridna kvinnoideal med hull och hår. Ska dock försöka spara lite till framtiden, annars blir det en hel bok. Jag har redan sett flera tjejer hoppa upp på baren och dansa runt stången, både någolunda nyktra och stupfulla. De hejas på av sina kompisar och får applåder av både gäster och förbipasserande. Oftast slutar det med att de blir obekväma, inte riktigt vet vad de ska göra av sig själva, och ramlar/klättrar ner från baren. Jag vill gråta varje gång. 

Det är obeskrivligt sorgligt att vi västerlänningar till att börja med kom hit och koloniserade en hel kontinent (som vi dessutom hävdar att vi "upptäckt"), tryckte på befolkningen en religion de inte bett om och för att sedan suga ut så mycket pengar det bara går innan vi snällt drog oss tillbaka (åtminstone officiellt). Nu börjar många länder i Latinamerika bli mer sekulariserade vilket är jättebra, men när vi då istället bjuder in dem en västerländsk kultur som objektifierar kvinnokroppen in absurdum känns det som att vi bara gör samma enorma misstag en gång till. En liten ljusning är åtminstone att jag aldrig sett en så öppen attityd till homosexualitet i Latinamerika som här i Playa. Det är väldigt kul att se lesbiska och bögar som både håller i hand och kysser varandra öppet på gatan. Mer sånt och mindre sexism, tack!

Loong text about the objectification of women that makes me sick. Too long to translate, it's time you guys start learning Swedish! Or use google translate...

lazy days

Ledsen för dåligt bloggande! Sen vi hördes senast har det inte varit så mycket action, så jag har helt enkelt inte haft något att skriva om. Oskar åkte i fredags vilket var jättetråkigt. Saknar honom massor! Jag hann verkligen vänja mig vid hans sällskap de tre veckor han var här, blev tomt när han åkte. Då är det tur att jag har Lisa som kan roa mig ett tag till! Vi har solat, badat, ätit, sovit. Och dykt! I måndags gjorde vi två dyk, Lisa fick se sina första sköldpaddor vilket var väldigt uppskattat. Imorgon ska vi dessutom ta båten ut till Cozumel och dyka vid världens näst längsta barriärrev! Inte illa. Ni får lite bilder som bekräftar att ni inte behöver oroa er för oss här borta. Som ni ser har jag fått hit sista delen av 1Q84, äntligen! Kändes som julafton att få öppna den. Vågar (nästan) påstå att 1Q84 är de absolut bästa böckerna Murakami skrivit, jag älskar dem. Vill inte att den sista ska ta slut.

I've been lazy this past week, so there's not that much interesting to tell you about. Oskar left five days ago, it's been really empty without him around. Good thing I have my sister here to entertain me for a bit longer! We've spent most of the days on the beach, only exeptions being one day of diving and one rainy day. Lisa got to see her first turtle, which she really appreciated. And tomorrow we're heading out to Cozumel! Looking forward to that a lot. Other than that there's not much to tell. I'm finally reading the last part of Haruki Murakami's 1Q84 trilogy, and I love it! Might be the best books he's ever written.

Ja, ni fattar...

Agua Azul and Misol-Ha

Tillbaka till Chiapas! Innan Oskar och jag skulle ta bussen tillbaka till Yucatán gav vi oss av på en tur ut i djungeln. Första stoppet var Misol-Ha, ett stort vattenfall mitt ute i ingenstans. Eftersom det är regnsäsong var det verkligen kraft i det! Vi gick in en bit bakom, men inte hela vägen. Blev lite lagom duschade, men det var det värt. Det är en häftig känsla att stå med en vrålande vattenvägg bara några meter framför sig.

Back to Chiapas! Before going "home" to Playa again we headed out on a tour in the jungle. First stop was Misol-Ha, a big waterfall in the middle of nowhere. Since it's raining a lot there right now it was quite impressive. We went behind it but couldn't go all the way around. Standing with a roaring wall of water a couple of metres in front of you really makes you feel small, it's a good feeling. A human being on her own has no chance against nature. Too bad there are so many of us...

Another spiritual gathering. This time they seemed to be praying to some sort of god, chanting and rocking back and forth. We decided to not join them this time. 

 Del två av vår utflykt, Agua Azul, är en paradisliknande plats i djungeln sex mil från Palenque. Ett par stora och oräkneliga små vattenfall letar sig ner längs ett berg. Naturliga pooler i olika storlekar har bildats som är perfekta för ett dopp! Vi hittade en lugn plats och packade upp vår matsäck, sen hängde vi där i några timmar tillsammans med vår nyfunna hundkompis. Vattnet var lite lagom svalt och uppfriskande, det var skönt med en simtur.

Part two of our little trip, Agua Azul, is a paradise like place about sixty kilometres from Palenque. A couple of big and a million small waterfalls find their way down a hillside in the jungle, creating natural swimming pools in various sizes. We found a nice spot, unpacked our lunch and hung out there for a couple of hours with our new dog friend. Nice and relaxing!

Syster

Lisa är här! För en vecka sedan hittade jag en sista-minuten flygstol Cancún tur och retur för överkomliga 3000 kr, så igår landade Lisa på mexikansk mark! Vi har några dagar kvar innan Oskar åker hemåt, sen blir det Lisa och jag som gör Playa osäkert. Hur kul som helst! Älskar spontanitet.

Lisa is here! A week ago I found a ridicolously cheap last minute flight Stockholm-Cancún,  and yesterday she arrived in Playa. She'll be around for two weeks, and I am very happy with that. Love spontaneity!

Hej hej!

Palenque ruinas

Vid lunchtid på fredagen gav vi oss (äntligen!) av mot ruinerna. Det hade regnat hela torsdagen och under förmiddagen, men vid elvatiden slutade det så vi hoppade på en colectivo som tog oss den knappa milen bort till ruinerna av Maya-staden Palenque. Jag var här förra gången jag var i Mexico, för nästan sex år sedan. Då tyckte jag att det var en av de vackraste platser jag någonsin varit på, och det gäller fortfarande.

Oskar och jag gick runt i uppåt fyra timmar bland ruinerna. Det var dessutom väldigt lite folk (lågsäsong, regn) så ofta kunde vi vandra runt i säkert en kvart utan att se en själ. Då kunde man tänka sig in i hur fantastiskt det måste varit för de första arkeologerna som kämpade sig fram genom djungeln och plötsligt fick se tornet och stora palatset framför sig. Återigen får bilderna tala för sig själva, men jag tycker verkligen ni ska googla Maya-kulturen lite.

Oskar and I spent most of our Friday walking around the site of Palenque. Rain and low season equals minimum amount of people, which was really nice. At times we could walk around for fifteen minutes without seeing anyone. Six years since my last visit, and it's still one of the most beautiful places I've ever seen.

 Finally! I'd really been looking forward to seeing this amazing place again.

 Climbing ruins might look easy, but those steps are both steep and slippery.

 Just checking out one of the tombs (the tomb of the red skull?), no big deal.

 The palace

The big tombs 

Hej Oskar!

 Walking around in the huge palace might have been my favourite part of the day.

 Yet another pose...

 This place reminded me of the Don Rosa adventures i loved so much as a kid. Could almost see Scrooge McDuck looking for a treasure with a map in his hand.

 Juego de Pelota- Ball court. The Mayans had a ball game that they played on important occasions and during ceremonies, every Mayan city had at least one ball court.

    The woman in the dress is doing some sort of healing/energy transforming on her very devoted followers. Turns out this was only the first of several weird spiritual encounters we were going to have the next couple of days.

 Just a short walk and we we had the jungle and the ruins all to ourselves. And a waterfall. 

 The one moment that really made us feel like explorers was when we walked in to a ruin and a bat came flying over our heads. Almost felt like we were the first ones to go in there in hundreds of years.

Palenque pueblo

I onsdags kväll blev det dags för lite nya äventyr! Oskar och jag packade våra väskor och tog den tolv timmar långa nattbussen till Palenque, som ligger i Chiapas. Lite lagom stela vaknade vi i gryningen och tittade ut över ett helt nytt lanskap. Djungeltäckta kullar och berg, bördiga dalgångar med uppodlad mark och boskap i stora hagar.Yucatánhalvön är också djungeltäckt, men det är mycket torrare där, och dessutom helt platt. Att åka buss på Yucatán är inte det minsta spännande, vägarna är spikraka och man har bara en grön vägg vid sidan av vägen. I Chiapas tröttnar man aldrig på att titta ut på det otroligt vackra landskapet.

Strax efter tio hade vi lämnat våra väskor på ett hostel och gav oss ut för att upptäcka Palenque pueblo. Det är en liten håla vars enda fördelar är närheten till Palenque-ruinerna och de vackra omgivningarna. Vi hann med en liten promenad på kyrkogården också, vilket alltid är rogivande. Jag älskar Latinamerikanska kyrkogårdar. De är färgglada och kaosartade med gravar huller om buller i en stor labyrint, det är väldigt spännande att gå runt där. Hur som helst så blev det en tidig kväll med ett par avsnitt Arrested Development. Vi var trötta och hade stora planer för fredagen...

This past Wednesday it was time for some new adventures! Oskar and I packed our bags and got on the 12-hour night bus to Chiapas! We woke up at dawn in a completely different landscape. Chiapas is beautiful with it's jungle-covered hills and green valleys. A lot more interesting to look at from a bus window than Yucatán, which is completely flat. 

We got to our hostel in Palenque town around ten and left our bags there. A walk around the town is not long nor interesting. The one thing that brings people here is the location, only a couple of kilometers away from the Mayan ruins of Palenque. The most interesting thing in town is the graveyard, I love Latin American graveyards. Colorful and with graves everywhere in a big maze. It's nice and peaceful to walk around there for a bit. Anyway, we went to bed early since we were tired from the bus ride and had big plans for Friday...

 

All Inclusive

Oskar och jag har hittat ett favoritställe på stranden. Om man går söderut längs kusten i en dryg halvtimme (minst 45 minuter när det är motvind!) kommer man till en alldeles underbar sträcka strand. På morgonen packar vi lite matsäck och sedan ger vi oss av. En palm ger lite skugga, havet svalkar skönt och vi har det i princip helt för oss själva! Ganska fantastiskt.

Något som inte är lika fantastiskt är ett antal enorma All Inclusive-resorter som vi passerar på vägen. Området heter Playacar. Det består av ett par stora hotellkomplex, en golfbana, ett köpcenter och massa läskigt dyra privata villor. För att åka in med bil måste man legitimera sig och uppge vad man har för ärende där, går man längs stranden slipper man som tur är det. Jag är på många sätt positivt inställd till turism (vilket är ganska självklart med tanke på att jag reser ungefär hela tiden), men det här har jag väldigt svårt för. Turisterna som bor på dessa All Inclusive-hotell rör sig sällan mer än ett par meter utanför Playacar. De äter alla sina måltider där och ordnar alla eventuella aktiviteter genom hotellen. De åker alltså till Mexiko och utnyttjar de fantastiska naturresurserna som finns här, njuter av stranden och de intressanta platserna runtomkring Yucatán utan att knappt ge ett öre åt mexikanerna. Nästan alla stora All Inclusive-komplex är ägda av amerikanska, kanadensiska eller europeiska storföretag. Självklart betalar de skatt här i Mexiko, men det är en försvinnande liten del jämfört med vinsten som försvinner bort till västvärlden.

De största spåren man som All Inclusive-turist lämnar efter sig är i form av miljöförstöring. Energislösande varmvatten pumpas in i en oändlig mängd, air condition hålls igång dygnet runt och tusentals kilo mat slängs bort. Plastglas förbrukas i en imponerande takt, likaså handdukar som ska vara rena varje dag. Jag tycker att det är fruktansvärt sorgligt att se. Det kan dessutom nästan bli komiskt när man går förbi och ser lekledare valla runt vuxna människor som om de vore treåringar. Oskar och jag tappade nästan hakan när vi efter att ha observerat säkert tio olika tillfällen då vuxna (till deras stora förtjusning) behandlades som småbarn, och sedan ser hur de fäller stora solskydd över solstolarna som ser exakt ut som taket på en barnvagn!

Allt är såklart inte svart eller vitt här i livet, och jag kan absolut förstå charmen i att under ett par veckor få koppla av till hundra procent, inte behöva tänka på varken vardagssysslor eller pengar (mer än hur mycket man ska dricksa städerskan). Har man småbarn är det ännu mer förståeligt, de flesta All Inclusive har massa aktiviteter för barn i alla åldrar. Det jag tycker man som turist med pengar och därmed makt ska göra är dels att så gott det går välja mindre mexikanskägda hotell, kanske gå några stapplande steg på egen hand till en lokal restaurang en kväll, och inte minst ställa frågor! Fråga vad hotellet gör för miljön (källsorterar de? Har de solceller? Uppmuntrar de sina gäster att spara vatten vid dusch, tvätt etc?), vad deras personal har för villkor, om de anlitar lokala småföretag som organiserar utflykter osv.

Just south of Playa is an area called Playcar. It consists of a couple of huge All Inclusive resorts, a golf course, a shopping mall and quite a few private villas. Oskar and I have walked past this area a couple of times, since our favourite spot on the beach happens to be on the other side of it. I can definitely see the advantages of staying in a place like that (especially if you have kids), but it's not all good. 90% of those hotels are owned by American, Canadian or European companies, and although they obviously do pay taxes here in Mexico it's a very small amount of money compared to the profit that disappears into the pockets of foreigners. They are also using huge amounts of energy (hot water, a/c's that they keep running 24/7, towels that are being washed every day, tons of food that's being thrown away because it's one day old etc) and don't do much good for the environment. So tourists who sleep, eat all there meals and arrange all activities through those places don't really do anything for Mexico as a country. They enjoy the wonderful beaches of Costa Maya and leave a huge carbon footprint behind. 

To me this is sad on so many levels. I feel sorry for the tourists who go to a country for two weeks without actually seeing any of it. I'm sorry that they make the gap between mexicans and tourists bigger and bigger. The only mexicans a lot of them meet are the waiters and the cleaning ladies. It makes me sad that people still are so unaware of the power that comes with money. I really hope that a new type of tourism will develop, a tourism with travellers who start asking questions and making demands. I hope tourists will start asking about what staff policy a hotel has, I hope they will ask about who the owners are, and I really hope people will ask about what they do for the environment. That might be to much to as for, but in that case a good first step can be to walk a couple of metres away from the resort area and see what you find! There might actually be a really nice world out there...

 About 200 metres away from the last All Inclusive Resort the beach is deserted.

 Since our hostel isn't All Inclusive we have to buy our own food and carry it all the way to the beach!