utskriven/Telica

Efter en lång (och dyr -nu är jag himla glad att jag la ut de där extra tusenlapparna för en ordentlig reseförsäkring) vecka på sjukhus är jag äntligen utskriven. Ska äta antibiotika några dagar till, och sen bör jag vara bakteriefri. Äntligen. Är dock väldigt trött på alla sätt och vis, den här infektionen har tagit på krafterna. Känns framför allt jättetråkigt att så stor del av Gustafs besök här tillbringades på sjukhuset, men det är ju sånt som händer. Vi får göra fler resor i framtiden helt enkelt.

Innan jag blev sjuk hann vi ju med en hike upp på vulkanen Telica, det har jag inte hunnit berätta om. En nicaraguansk kompis som jag känner sen förra gången i landet guidade oss (och en tysk och en amerikan) uppför vulkanen tillsammans med två vänner till honom. Det var hur häftigt som helst, Telica är en väldigt aktiv vulkan, så vi fick se lava för första gången! Fem på morgonen klättrade vi upp till kanten av kratern och kikade ner. Långt där nere såg vi lavan, men framför allt hördes det. Oj vad det väste och fräste om vulkanen! Häftigt. Efter att ha njutit av soluppgången begav vi oss sedan nedför vulkanen igen, väldigt vackra vyer på vägen ner. Enda minuset var att vi inte hann upp i tid till solnedgången, och därmed var tvungna att ta oss upp sista biten i mörker. Men så är det med tiderna här, som svensk tidspessimist är det lätt att bli stressad. Jag jobbar på att lära mig släppa det, men det är inte alltid det lättaste. Hur som helst, återigen får ni nu en bildbomb från Gustafs iphone.




After a long (and expensive -I am now very happy that I payed a couple of hundred dollars for a good travellers insurance) week at the hospital I'm finally free again. Will stay on antibiotics for a couple of days more, and then I'm hopefully back to normal soon enough. I think I'll need a week or two before I've gathered some strength again though, this has been a rough battle to fight for my body. Most of all I'm sad that such a big part of Gustaf's visit has been spent in the hospital, but there's not much to do about that. We'll just have to go on another trip soon. 


Anyway, before the whole blood poisoning business we made a hike up volcano Telica! A Nicaraguan friend from my first time around guided us (plus a German girl and an American guy) up the volcano. Since Telica is an active volcano we climbed up to the edge of the crater at 5 am in order to watch the lava when it still was dark. Really cool to see lava for the first time! That was followed by a ridicolously beautiful sunrise and then a four hour hike back down to the highway. Once again you get a bunch of pictures from Gustaf's Iphone.

Around here we saw a HUGE snake! Almost two metres.

The goal of the day - Telica

By the end of the day a couple of horses (oh, well. Tiny ponies) helped us out

Tired but almost there. Unfortunately we didn't make it up in time for sunset.

Good thing there was a sunrise twelve hours later!

Cold and tired, but happier than we looked.

On the edge

A pretty impressive crater

The crater from below

Almost at the highway again, beautiful landscape on the way down

svacka/ tre månader

Jag försöker verkligen vara glad och positiv här, och ofta går det ganska bra. Men ibland går det inte alls. Idag är en sån dag. Jag mår fysiskt sämre än på några dagar, är väldigt svag och trött. Känner mig yr och illamående. Det i kombination med att min läkare kom in och berättade att jag ska få en ny antibiotika eftersom att min njure (blodförgiftningen har alltså kommit från en urinvägsinfektion som i sin tur gått upp i högra njuren, och sedan har bakterier kommit ut i blodet på så sätt) inte verkar bli så värst mycket bättre har dragit ned mig psykiskt idag. Jag har fortfarande hög feber och ont varje kväll vilket också är frustrerande och jobbigt. Det faktum att Gustaf åker om inte alltför många dagar är också en tanke som börjar bli svår att hålla borta. Så länge han är här håller jag ändå ihop, jag vet inte alls hur det ska gå när jag måste vara ensam och sjuk.



Idag är det för övrigt tre månader sedan jag åkte från Sverige. Tiden går väldigt fort!

I do my best to stay happy and positive over here, and most of the time I'm in a pretty good mood. But sometimes I'm not. Today is one of those days. I feel fysically worse than in a couple of days, very tired and weak. Feel dizzy and a bit of nausea too. That in combination with the doctor telling me I'm getting a new antibiotics since my kidney (the blood poisioning comes from a urinal tract infection that got to the kidney and then out in the blood) isn't getting much better has just taken me down today. I know that it isn't even that bad news, but I'm just so tired. Still have high fever and pain every single night, which is so frustrating. The fact that the day when Gustaf leaves is getting close is also a thought that's hard to keep away. As long as he's here I keep together, but being alone and in this state is not going to be nice. 

Anyway, today it's three months since I left Sweden. Time still flies! 

Pringles

När man är fast i en sjukhussäng blir dagarna ganska långa och sega. Jag ligger mest och väntar på nästa måltid och nästa gång sköterskan kommer in för att kolla temp och blodtryck. Sådana dagar får man ta vara på det lilla roliga som bjuds, och då är det himla tur att jag har Gustaf här som underhåller mig. Trots omständigheterna har vi skrattat riktigt mycket de senaste dagarna, vilket är väldigt skönt.

Igår bjöd Gustaf på alldeles fantastisk underhållning. Han var milt uttryckt lite butter på eftermiddagen. Till saken hör att han har fått en jobbig turristdiarré som är riktigt envis, så det är väldigt förståeligt att han är lite trött och frustrerad. Hur som helst, jag orkade inte riktigt med honom och efter att misslyckats med att övertala honom att åka till hotellet eller ut på stan fick jag honom i alla fall att gå ett varv runt sjukhuset, och även stanna i sjukhuscafeterian för att köpa Pringles.

När han kommer upp och jag tar fram röret ur påsen visar det sig att det redan är öppnat (och helt klart inte längre fullt). Någon har försiktigt öppnat locket halvvägs och snaskat i sig några chips. Gustaf tänder till direkt och springer ner för att byta. Kommer upp i rekordfart med ett nytt rör och är lite småsur för att kvinnan i kassan först hävdade att Gustaf själv öppnat det (han kan noll spanska men med kroppsspråk kommer man långt). Jag tar återigen röret och kan verkligen inte hålla masken när jag ser att även det är öppnat på samma sätt! Vid det här laget får Gustaf ett mindre sammanbrott medan jag skrattar så jag gråter i sängen. Han svamlar osammanhängande om att jag måste ringa ner till cafeterian och intyga att det inte är han som smakar på chipsen för att sedan lämna tillbaka dem.

Efter en stunds studsande runt rummet springer han ner igen med orden "nu ska jag se arg ut!". Till slut kommer han upp med ytterligare ett rör, som visade sig vara ett av få som inte redan var öppnat. Jag önskar verkligen att jag kunde varit med nere i cafeterian och beskådat Gustafs försök till arg kommunikation. Tydligen hade kvinnan pekat på honom och menat att han öppnat chipsen. Då hade Gustaf i sin tur pekat på kvinnans lille son som var bakom disken och menat att det nog var han som var chipstjuven. Pojken hade satt på sig sin oskyldigaste min, men Gustaf hade nu bestämt sig för vem den skyldige var. När min middag kom upp senare på kvällen var den lille pojken med utanför, och Gustaf pekade genast mycket argt på honom. Stackars pojke, han ville väl bara veta vilken Pringlessmak som är godast.

En himla fin sak med Gustaf är att han verkligen kan bjuda på sig själv, så i efterhand har han skrattat lika mycket som jag åt hur galen han framstod under sitt korta men intensiva sammanbrott över ett rör Pringles.


When you're stuck in a hospital bed the days grow quite long. I spend most of the time waiting for next meal, or the next time the nurse will stop by to check my temperature and blodpressure or give me some more antibiotics. Days like these it's important to make the most of the small entertainment you can get, and then it's perfect to have Gustaf here. We've actually laughed a lot these past few days, despite the circumstances. 

Yesterday Gustaf stood for the entertainment of the year so far. He was, to put it mildly, a bit grumpy in the afternoon. His stomach still hasn't recovered so it's very understandable that he is tired and frustrated by now. Anyway, in the afternoon I couldn't take it anymore so after failing to make him go to the hotel for a while I at least managed to make him go for a walk around the hospital, and also stop by the hospital cafeteria to get some Pringles. 

When he comes back up to the room and I pull the Pringles tube out of the plastic bag it turns out it's already open. Someone has opened the paper lid halfway and eaten some chips. I just laugh, thinking "typical Nicaragua", but Gustaf who also is a bit frustrated from having to get by on his own for a couple of days whitout speaking any Spanish is instantly pissed off. He runs back down to change it and is back in no time, slightly annoyed with the lady in the cafeteria who first thought that Gustaf himself had opened the tube and then changed his mind about the flavour. Once again I grab the Pringles tube and can help laughing when I see that this one too has been opened in the same way! Now Gustaf has a small breakdown while I laugh until I cry in the bed. He's talking about how crazy it is that you actually have to check and see that things aren't opened already, and he also wants me to call the cafeteria and tell them that he's telling the truth.

After a couple of minutes of jumping around the room and looking like a crazy person he storms out with the words "this time I'll look angry". After a while he comes back with a third Pringles tube, which apparantely was one of few that hadn't been opened already. I really wish I could have been in the cafeteria watching Gustaf trying to communicate in a language he doesn't speak while being upset. When he later was back to his normal self he told me that the lady had pointed at him (meaning -you opened them!) and Gustaf had answered by pointing at her son, a little boy who was behind the counter (meaning -he did it!). The boy put on an innocent face, but the fact that almost all of the tubes were opened makes him a suspect, and definitely freed Gustaf from any suspicions. Later that night when they brought up my dinner the boy was with the cooking lady. Gustaf instantly gave him an angry stare and once again pointed at him. Poor boy, he just wanted to know which one of the Pringles flavours he liked most. 

A really great thing about Gustaf is that afterwards he has laughed as much as me about his short but intense breakdown over a Pringles tube.

Sepsis

Igår blev det alltså en andra vända till sjukhuset i Managua. Efter nya blodprov och urinprov kom de fram till att jag har blodförgiftning, och jag blev då genast inlagd med dropp och antibiotika intravenöst. Det var inte min bästa stund i livet om man säger så. Det var såklart delvis jätteskönt att höra att de äntligen hittat roten till min sjukdom, men jobbigt när det är en allvarlig infektion i kroppen som jag måste läggas in för. Gustaf var världens bästa hela kvällen, klappade på mig när jag behövde det och gjorde vad han kunde för att jag skulle ha det bra. Natten blev ännu en i raden med feberfrossa, sköterskan sprang ut och in och tog temp och blodtryck massor med gånger. Idag har febern varit någolunda under kontroll, men jag är fruktansvärt svag och har fortfarande ont. Kommer vara inlagd till imorgon eller övermorgon.

Sjukhuset är jättefint, har ett eget rum med badrum. Kabel-tv, internet, en bäddsoffa som Gustaf sov i, god mat och allt man kan önska. Jag har fullt förtroende för min läkares kompetens, han verkar väldigt kunnig. Med andra ord kunde saker och ting vara mycket värre.


Till sist -tack så jättemycket för alla fina mail och kommentarer! Det betyder så mycket att ni tänker på mig, kan inte säga det nog. Ni är så viktiga.


So yesterday we went for round two at Hospital Vivian Pellas in Managua. After new blood tests they concluded that I have blood poisoning, and quickly hospitalized me and gave me antibiotics intravenously. Not the greatest day of my life so far, to say that I was fragile isn't even near reality. I'm so glad I had Gustaf by my side, he's been amazing. Last night became another night with high fever, and this time with a nurse running in and out of the room checking my temperature and blood pressure a million times. Today I haven't had that much fever, but I'm extremely weak and still in pain. Taking a shower (sitting on a chair while Gustaf did everything for me) was a huge project, don't have any energy left for any other physical activity today. Anyway, will stay at the hospital until tomorrow or Friday, and then I'm hopefully good to go. 


The hospital is great, I have my own room and bathroom. Cable-tv, internet, a bed for Gustaf to sleep in, really good food. Anything I could whish for really. I also have complete faith in my doctor, he seem very experienced and knowledgeable.. In other words things could be a lot worse. 


Last but not least - thank you so much for all of your comments and emails! It means so much that you're thinking about me, can't tell you enough. 

Gustaf didn't fail to document this trip to the hospital either:

Feeling slightly sorry for myself

Gustaf needed a rest to after a long day at the hospital

I even (sort of) have a view!

Sjukstuga

Här har det varit dålig aktivitet på sistone, tyvärr inte för att vi har varit upptagna med äventyr. En hike där vi fick se lava har vi hunnit med, men det berättar jag om en annan gång. För sex dagar sedan fick jag ont i nedre höger sida av magen, smärta som även strålade ut mot ryggen. Eftersom Gustaf samtidigt drog på sig någon slags turistmage tänkte jag att jag hade något liknande, men smärtan blev bara värre och till slut tog vi en bil till ett sjukhus i Managua på nyårsafton. Inte alls vad vi hade planerat, men är man sjuk så är man. De gjorde tusen tester medan jag låg och frossade med 39 graders feber, och skickade till slut hem mig med antibiotika. Efter fyra dagar har varken smärtan eller febern gått över, så istället för att vara på en karibisk paradisö är vi nu i Managua återigen, ska strax iväg till sjukhuset. Det är väldigt tröttsamt med smärtan och att inte veta var den kommer ifrån. Håll tummarna för mig idag!

Haven't updated here for a while, and I really wish the reason was that we've been on so many adventures. One thing we have done is hiked up volcano Telica and seen lava, but I'll get to that some other time. Almost a week ago I started feeling pain on the right side of my abdomen and back. Since Gustaf at the same point got a nice "tourist stomach" i figured I had something similair, but the pain never went away, it only got worse. On New Years Eve we took a car to a hospital in Managua, and after they made loads of different tests while I froze to death with 39 degrees fever they sent me home with antibiotics and painkillers. After four days neither the fever nor pain has gone away, so instead of being on a paradise island in the Caribbean we're now back in Managua and about to head to the hospital again. Wish me luck, friends!

As always Gustaf did a good job documenting our lives, so here's some illustrations of how great I look with fever.