Cenote diving!

Nu när jag hade två veckor i Mexico på slutet var jag självklart tvungen att passa på att göra ytterligare två cenote-dyk! Den här gången blev det Chac-Mool, som framför allt är intressant på grund av den halocline som finns där. En (ett?) halocline skapas när salt- och sötvatten möts utan att blandas. Saltvatten som har högre densitet lägger sig då under sötvattnet, och det bildas en väldigt tydlig gräns. Lite som olja och vinäger. Det ser verkligen ut som en ny vattenyta nedanför en, när man redan är flera meter ned! Hur häftigt som helst.

Skulle kunna försöka förklara känslan när man simmar genom denna skiljelinje, men jag känner inte att det skulle göra det rättvisa. Hittade en video på youtube som får tala för sig själv (OBS! Dålig musik - föreslår att ni sänker volymen):

Since I had two weeks in Mexico now in the end of my trip I had to do another two cenote dives! I love it. Completely different from any other diving I've done. This time we went to Chac-Mool, which is a cenote famous for it's halocline. A halocline is created when fresh- and saltwater meets and doesn't mix but end up in two layers. Kind of like oil and vinegar. It really looks like a new surface below you, and you're already have a couple of meters of water above your head! Really cool. 
 
Anyway, could try to describe the feeling of swimming through this line, but I don't think I'd do a very good job. Instead I found this youtube video from the same cenote (warning for bad music - I suggest mute): 

Halocline around 2:35 in case you don't feel like watching all of it

Om att komma hem

Tre dagar och två dyk kvar, sen packar jag väskan för sista gången och flyger österut igen. Som vanligt förenas hemresan med ångest, tror aldrig jag sett särskilt mycket fram emot att komma hem. Undantaget var i januari då Frodegatan 22 var den plats på jorden jag helst ville vara på. Men då visste jag å andra sidan att jag skulle iväg igen efter bara tre veckor.

Jag hoppas och tror att det blir lite lättare att komma hem denna gång då Lisa varit med på en del av resan. Det jobbigaste med att återvända efter en längre resa är den tomhetskänsla som infinner sig. Man har varit borta i månader, träffat människor och sett platser som fått en att förändras och växa otroligt mycket som person. Samtidigt har de allra flesta därhemma levt sitt vardagsliv, och inte varit med om några livsomvälvande händelser. Det är såklart inget fel i det, men kontrasten blir så stor. Efter några dagar känns det som att jag inte ens varit borta, och det är den jobbigaste känslan på jorden. Sen frågar folk vad jag sett och varit med om, och då vet jag inte ens var jag ska börja. Jag berättar om hur det var att gå ned på stranden och möta en orkan och om att dyka bland stalaktiter och stalagmiter i cenotes. Om att upptäcka Maya-ruiner i djungeln nästan helt på egen hand med Oskar, om att se skjöldpaddor, hajar delfiner och sjöhästar. Om att bestiga vulkaner, se lava och åka pulka nedför. Om maten och stränderna.

Men egentligen är det ju inte något av detta som jag kommer bära med mig i framtiden. Det jag kommer minnas starkast är Jaimes leende när jag smet in på Pan y Paz första dagen efter jag kommit tillbaka till León och gav honom världens största kram. Att få se min fina Oskar komma in genom entrén på Vive La Vida efter mitt livs (medvetet) ensammaste månad. Att ligga i hängmattorna utanför Desideri en låång eftermiddag med Lisa, Chris och Tim och inte göra eller prata om någonting vettigt. Att i några minuter leka med ett nyfiket och oblygt barn på stranden. Att få nya fina vänner. Att få träffa Ingrid och Kris igen. Alla skratt. Alla tårar. 

Jag vill så gärna prata om allt det här när ni frågar, men jag hittar inga ord. Det finns där som en stor varm klump i mitt bröst som inte går att fånga. Oftast kan jag bara svara att det har varit alldeles underbart, sen vet jag inte var jag ska fortsätta.

Självklart ska det också bli alldeles fantastiskt att komma hem. Att få träffa vänner och familj igen efter är bland det finaste som finns. Jag antar att det är vad återvändandet till Sverige alltid kommer vara för mig, en blandning av det bästa och det värsta.

Three days and two dives left, and then I'll pack my bag for the last time and fly east again. As always my return to Sweden is accompanied by lots of anxiety, don't think I've ever looked forward to coming home from a longer trip. The exception was in January when Frodegatan 22 was the only place in the world I wanted to go to. But then I knew that I was leaving again three weeks later. 

I hope that returning home will be easier this time when I've had Lisa with me part of the trip It's good to have someone who knows what I'm talking about, someone who met the people I met and been to the places I've been. The hardest thing about going home is the feeling of emptiness. You've been away for months, met people and seen places that made you grow and change a lot as a person. Meanwhile most people back home have continued with there everyday life. There's absolutely nothing wrong with that, but it's a bit of a shock to go home and feel like you've never even left. I hate that feeling more than anything. People ask what I've seen and done, and I tell them about meeting a hurricane at night on the beach and diving in cenotes. About discovering Maya-ruins in the jungle, about seeing dolphins, turtles, sharks and sea horses. About climbing volcanoes, seeing lava and volcano boarding down. About the food and the beaches. 

But nothing of that really matters. I won't really care about those things ten years from now. Those won't be the memories I treasure. The things I'll remember will be the smile on Jaimes face when I walk in at Pan y Paz my first day back in León. Waiting for Oskar at Vive la Vida after the (deliberately) lonliest month of my life. Long afternoons turning in to evenings with Lisa, Tim and Chris in the hammocks by Desideri. Talking about everything and nothing. Playing with a curious child on the beach. Making new friends. Seeing Ing and Kris again. Laughter and tears. 

A part of me love coming home as well, seeing my family and friends again is one of the best things in the world. I guess that's what going home always will be for me, a mix of the best and the worst.

Playa - Semana Santa

Hej på er,

Jag har nu varit i Playa del Carmen en vecka, och mitt äventyr börjar närma sig sitt slut. Det var väldigt fint att komma tillbaka hit till "mitt" hostel och de jag känner där. Mötte dessutom upp med en norrbagge som vi lärde känna på Corn Island, så jag har inte behövt känna mig ensam. Tillsammans med två gotlänningar som var här över påsk bildade vi en liten skandinavisk grupp. På påskafton blev det en variant på svensk påskmat med potatis, bröd, rökt lax, gräddfil, lök, ägg, ost och färsk sparris. Inte illa alls!

Dykning har jag såklart också hunnit med, bland annat ytterligare två dyk i cenotes (de grottsystem fyllda med sötvatten som täcker hela Yucatán-halvön). Vill skriva massor om det, ska göra det snarast. Hinner med ytterligare ett par dyk innan jag åker hem på måndag. I övrigt har det mest blivit många timmar på stranden, med bok eller podcasts. Påskveckan var intensiv med en himla massa folk i stan, men en halvtimmes promenad norrut gjorde susen, istället för amerikaner och européer hamnade vi bland massa glada mexikanska familjer på semester. Det är så fint att alla, från mormor till minsta lilla barn, får följa med till stranden och umgås. Älskar mexikanerna och deras kärlek till familjen.

Nu har de andra åkt vidare åt olika håll, och jag har fem dagar för mig själv innan jag åker. Tänker inte umgås med någon eller vara det minsta social, behöver verkligen andas lite och kolla läget med mig själv. Det tar sin lilla tid. Hemresan närmar sig med stormsteg och jag är inte redo än. Men jag jobbar på det. 

Hello friends, 

My first week in Playa passed by pretty fast, I hung out with a Norwegian friend i met at Little Corn and a brother and sister from Gotland, Sweden. Spent most of the days either on the beach or diving, which I consider the perfect ending of my almost seven months long adventure. On Saturday we did our best to cook a traditional Swedish easter dinner, and were pretty happy with the result. 

Playa was packed over the weekend, loads of western and mexican tourists on holiday. On the beach in town there was waay too much drunk people in tiny bikinis, and way too much noise. Luckily I know the place, so we escaped the worst crowds and hung out with the Mexican families who put up camp north of central Playa. I love watching them on the beach, love how they bring everyone from grandma to the smallest infant. Wish we cared more about our families up north. 


Norway and the other Swedes have left the hostel, and I'm now on my own for the last couple of days here. Will do some diving, but mostly I just want to go for long walks and stare at the ocean. Just like I did in October when I first got here. Need to catch up with myself again, haven't done that in a while.

 Ridicolously cute boys playing with a home made kite

 Easter dinner with Norway and Gotland

tattoo

Äntligen kan jag visa er! Lisa tog massa bilder med sin analoga kamera, och har varit lite seg med att framkalla. Hur som helst, för tre veckor sedan gjorde jag min första tatuering! Det står "jag är en fågel nu", och jag kunde inte vara mer nöjd. Älskar den verkligen. Valde att sätta den på utsidan av handleden för att jag vill att den ska synas, och det ser lite ut som ett smycke. Den mest uppenbara meningen är såklart en påminnelse om att jag är fri att styra mitt eget liv dit jag vill, men det är också en referens till ett av de bästa album som någonsin gjorts. Valde dock att översätta till svenska, blir mer personligt så. Hittills har åtminstone en främling som frågat om tatueringen förstått referensen utan att jag förklarat, så jag är nöjd.

Tyvärr har jag inga bra bilder från när den är klar eftersom den rullen förstördes, men ni får en som jag fotat med webbkameran på datorn. Fram med ärliga åsikter tack, jag är medveten om att en del av er kommer tycka jag är galen/korkad som gjort detta! Huvudsaken är ju att jag är nöjd.

I can finally show you what I did my last week in Playa! Lisa used her analog camera and took her time to develop the photos, but here they are. It says "I am a bird now" in Swedish. I love it so much. It looks like a piece of jewelery on my wrist. Partly it's obviously a sentence to remind me of that I have the power over my own life and destiny, I am the only one who can make me happy and I have the freedom to do it. It is also a reference to one of the best albums ever made, but I decided to translate it in to Swedish in order to make it more personal. Hopefully a couple of people will understand the reference without me having to explain (so far one has), but it's not that important. 


Unfortunately I don't have any good photos of how it looks now, but I took one with my webcam. Feel free to be honest about what you think, I know that some of you will think I'm completely crazy for doing this.

tigers exist, lifeboats exist, oceans exist. Because the three have never come together in your narrow, limited experience, you refuse to believe that they might.

Tiden flyger iväg, mina kära vänner. Imorgon åker Lisa hem till Sverige, och jag packar min väska för att fortsätta äventyret på tisdag. Jag fastnade här i Playa lite längre än planerat, och nu har jag hunnit göra mig riktigt hemmastad på Vive La Vida. Kommer sakna "mitt" rum och alla här. Som tur är återvänder jag inom en ganska snar framtid, så det blir inget jättesorgligt avsked ändå. Börjar dessutom känna mig redo för miljöombyte, och jag har så mycket att se fram emot den närmsta månaden.

Lisa och jag har ägnat sista helgen åt dykning, jazzfestival och hemligheter. I fredags gav vi oss ut på ett hajdyk, precis utanför stranden håller nämligen ett stort gäng bull sharks till. Jag såg ju en på ett dyk för några veckor sedan, men detta var något helt annat. Redan när vi stack ner huvudena under ytan såg vi ett par hajar simmar runt vid sandbotten drygt tjugo meter ned. Vi simmade ner och satte oss nära varandra på botten och tittade på hajarna. De var inte direkt blyga, var ibland bara två eller tre meter bort, hur häftigt som helst! En del var riktigt stora, över 2,5 meter. Googla och tänk er över tjugo stycken som simmar runt framför er, det var en otrolig upplevelse! Hajar är himla vackra djur.

Hela helgen har det varit jazzfestival på en strand här i Playa, Lisa och jag gick dit både torsdag och fredag kväll. Fredagsnatten blev väldigt lång, så på lördagen var vi tyvärr alldeles för slitna. Annars hade jag gärna gått dit då också, det var en riktigt välskött och trevlig festival. En strand i Karibien är helt klart en godkänd plats för en jazzfestival, och det var dessutom gratis. Massvis med folk i alla åldrar, former och ursprung i en härlig blandning. En del hade slagit på stort och tagit med både campingstolar, bord mat och dryck medan andra helt enkelt slog sig ner i sanden med en öl eller två. Väldigt bra stämning och inte det minsta otryggt. När jag ser hur bra de mexikanska myndigheterna kan arrangera en festival på stranden känns det verkligen tråkigt att Mexiko fått ett sånt dåligt rykte i och med drogproblemen. Allt är verkligen inte svart eller vitt. Sen är det självklart så att de lägger mycket pengar på Yucatán och framför allt Quintana Roo för att visa upp en bra sida för turisterna, vilket på sätt och vis är ganska snett.

Time flies, Lisa is going home to Sweden tomorrow, and I'm leaving on Tuesday. I ended up staying here a couple of weeks longer than planned, "my" room at Vive La Vida almost feels like home now. Good thing I'll be back next year, makes the whole saying goodbye process less sad. I'm actually quite ready to move on now, and I have so much to look forward to this next month. 

Lisa and I spent this last weekend in Playa diving and enjoying jazz at the Riviera Maya Jazz festival on Playa Mamitas. Turns out a Caribbean beach is a pretty perfect setting for a jazz festival, we went there both Thursday and Friday night. Lots of people in all ages, some with chairs, tables, food and drinks, and others who just took a seat in the sand with a beer or two. Great ambience, good music and nice crowd -we had a lot of fun! 

We also had time for a shark dive one afternoon, which didn't disappoint us. More than 20 bull sharks around us, some only a couple of metres away. Beautiful animals! My dive center, Tank Ha, has been really great. I have nothing negative to say about them, all the mexican dive masters and the instructor Rolph are really good and helpful. Iván took great care of Lisa who were a bit nervous for her first dives, and he helped her out when she accidentally brought fins that were a couple of sizes too big. Saved her dive! I'm already looking forward to diving with these guys again next year.

Cozumel!

Jag lyckades med viss svårighet övertala Lisa att följa med på en till dykdag, denna gång till Cozumel. Vi var ett stort gäng på tio personer som gav oss av, den 40 minuter långa båtturen ut var faktiskt riktigt behaglig. Lisa blev ganska sjösjuk sist, så hon hade förberett sig med sjösjukepiller vilket säkert var bra. Jag tog ett också, bättre att vara på den säkra sidan. Vi hoppade i för det första dyket vid tio-tiden, jag och Lisa dök tillsammans med en lite äldre amerikan och ett östeuropeiskt par. Tyvärr visade det sig att ingen av de tre hade någon som helst koll på vad de höll på med, så efter en kvart hade alla tre ploppat upp till ytan. Oklart varför. Vår fantastiska divemaster Iván löste det dock på bästa sätt och kunde avsluta dyket med mig och Lisa. Spännande dykplats, väldigt fina koraller.

Andra dyket var helt fantastiskt! Återigen försvann stora delar av vår grupp upp till ytan rätt snabbt, men då anslöt Lisa och jag oss till den andra gruppen, vilket var himla bra. Vi såg ett gäng skjöldpaddor, barracuda, två nurse sharks (Lisas första hajar!) och en enorm eagle ray. Säkert 2,5 meter mellan vingspetsarna. Jag älskar verkligen stora rockor, de är så majestätiska när de glider fram genom vattnet.

Det här var verkligen inte sista gången jag dök vid Cozumel, ska se till att ha lite pengar kvar på väg norrut  nästa år så att jag kan göra ett par dyk. Dyrt, men väl värt det!

I managed to convince Lisa to come with me to Cozumel, and we had an amazing day! First dive was nice with some beautiful corals, but the other three people in our group had problems (not quite sure why...) and we had to spend quite a lot of time watching them going up to the surface, then back down, then up again. Our amazing divemaster Iván did his best though, and the three of us finished the dive on our own. The second dive was much better, Lisa got to see her first sharks (two big nurse sharks), a bunch of turtles, barracuda, lobster and a huge eagle ray! I love those big rays, beautiful animals. Whish I'd had Rick's camera equipment on that dive, would have been some great photos of that ray. 

Anyway, it was a great day of diving and I'm really looking forward to going back to Cozumel next year. Now it's time to let my gear dry and stay above the surface for a month or so... 
 

Lisa was feeling great this time, no seasickness thanks to the farmacía around the corner

Trying to stay hydrated and get the heat back in the sun at the same time

lazy days

Ledsen för dåligt bloggande! Sen vi hördes senast har det inte varit så mycket action, så jag har helt enkelt inte haft något att skriva om. Oskar åkte i fredags vilket var jättetråkigt. Saknar honom massor! Jag hann verkligen vänja mig vid hans sällskap de tre veckor han var här, blev tomt när han åkte. Då är det tur att jag har Lisa som kan roa mig ett tag till! Vi har solat, badat, ätit, sovit. Och dykt! I måndags gjorde vi två dyk, Lisa fick se sina första sköldpaddor vilket var väldigt uppskattat. Imorgon ska vi dessutom ta båten ut till Cozumel och dyka vid världens näst längsta barriärrev! Inte illa. Ni får lite bilder som bekräftar att ni inte behöver oroa er för oss här borta. Som ni ser har jag fått hit sista delen av 1Q84, äntligen! Kändes som julafton att få öppna den. Vågar (nästan) påstå att 1Q84 är de absolut bästa böckerna Murakami skrivit, jag älskar dem. Vill inte att den sista ska ta slut.

I've been lazy this past week, so there's not that much interesting to tell you about. Oskar left five days ago, it's been really empty without him around. Good thing I have my sister here to entertain me for a bit longer! We've spent most of the days on the beach, only exeptions being one day of diving and one rainy day. Lisa got to see her first turtle, which she really appreciated. And tomorrow we're heading out to Cozumel! Looking forward to that a lot. Other than that there's not much to tell. I'm finally reading the last part of Haruki Murakami's 1Q84 trilogy, and I love it! Might be the best books he's ever written.

Ja, ni fattar...

Agua Azul and Misol-Ha

Tillbaka till Chiapas! Innan Oskar och jag skulle ta bussen tillbaka till Yucatán gav vi oss av på en tur ut i djungeln. Första stoppet var Misol-Ha, ett stort vattenfall mitt ute i ingenstans. Eftersom det är regnsäsong var det verkligen kraft i det! Vi gick in en bit bakom, men inte hela vägen. Blev lite lagom duschade, men det var det värt. Det är en häftig känsla att stå med en vrålande vattenvägg bara några meter framför sig.

Back to Chiapas! Before going "home" to Playa again we headed out on a tour in the jungle. First stop was Misol-Ha, a big waterfall in the middle of nowhere. Since it's raining a lot there right now it was quite impressive. We went behind it but couldn't go all the way around. Standing with a roaring wall of water a couple of metres in front of you really makes you feel small, it's a good feeling. A human being on her own has no chance against nature. Too bad there are so many of us...

Another spiritual gathering. This time they seemed to be praying to some sort of god, chanting and rocking back and forth. We decided to not join them this time. 

 Del två av vår utflykt, Agua Azul, är en paradisliknande plats i djungeln sex mil från Palenque. Ett par stora och oräkneliga små vattenfall letar sig ner längs ett berg. Naturliga pooler i olika storlekar har bildats som är perfekta för ett dopp! Vi hittade en lugn plats och packade upp vår matsäck, sen hängde vi där i några timmar tillsammans med vår nyfunna hundkompis. Vattnet var lite lagom svalt och uppfriskande, det var skönt med en simtur.

Part two of our little trip, Agua Azul, is a paradise like place about sixty kilometres from Palenque. A couple of big and a million small waterfalls find their way down a hillside in the jungle, creating natural swimming pools in various sizes. We found a nice spot, unpacked our lunch and hung out there for a couple of hours with our new dog friend. Nice and relaxing!

Palenque ruinas

Vid lunchtid på fredagen gav vi oss (äntligen!) av mot ruinerna. Det hade regnat hela torsdagen och under förmiddagen, men vid elvatiden slutade det så vi hoppade på en colectivo som tog oss den knappa milen bort till ruinerna av Maya-staden Palenque. Jag var här förra gången jag var i Mexico, för nästan sex år sedan. Då tyckte jag att det var en av de vackraste platser jag någonsin varit på, och det gäller fortfarande.

Oskar och jag gick runt i uppåt fyra timmar bland ruinerna. Det var dessutom väldigt lite folk (lågsäsong, regn) så ofta kunde vi vandra runt i säkert en kvart utan att se en själ. Då kunde man tänka sig in i hur fantastiskt det måste varit för de första arkeologerna som kämpade sig fram genom djungeln och plötsligt fick se tornet och stora palatset framför sig. Återigen får bilderna tala för sig själva, men jag tycker verkligen ni ska googla Maya-kulturen lite.

Oskar and I spent most of our Friday walking around the site of Palenque. Rain and low season equals minimum amount of people, which was really nice. At times we could walk around for fifteen minutes without seeing anyone. Six years since my last visit, and it's still one of the most beautiful places I've ever seen.

 Finally! I'd really been looking forward to seeing this amazing place again.

 Climbing ruins might look easy, but those steps are both steep and slippery.

 Just checking out one of the tombs (the tomb of the red skull?), no big deal.

 The palace

The big tombs 

Hej Oskar!

 Walking around in the huge palace might have been my favourite part of the day.

 Yet another pose...

 This place reminded me of the Don Rosa adventures i loved so much as a kid. Could almost see Scrooge McDuck looking for a treasure with a map in his hand.

 Juego de Pelota- Ball court. The Mayans had a ball game that they played on important occasions and during ceremonies, every Mayan city had at least one ball court.

    The woman in the dress is doing some sort of healing/energy transforming on her very devoted followers. Turns out this was only the first of several weird spiritual encounters we were going to have the next couple of days.

 Just a short walk and we we had the jungle and the ruins all to ourselves. And a waterfall. 

 The one moment that really made us feel like explorers was when we walked in to a ruin and a bat came flying over our heads. Almost felt like we were the first ones to go in there in hundreds of years.