Om att komma hem

Tre dagar och två dyk kvar, sen packar jag väskan för sista gången och flyger österut igen. Som vanligt förenas hemresan med ångest, tror aldrig jag sett särskilt mycket fram emot att komma hem. Undantaget var i januari då Frodegatan 22 var den plats på jorden jag helst ville vara på. Men då visste jag å andra sidan att jag skulle iväg igen efter bara tre veckor.

Jag hoppas och tror att det blir lite lättare att komma hem denna gång då Lisa varit med på en del av resan. Det jobbigaste med att återvända efter en längre resa är den tomhetskänsla som infinner sig. Man har varit borta i månader, träffat människor och sett platser som fått en att förändras och växa otroligt mycket som person. Samtidigt har de allra flesta därhemma levt sitt vardagsliv, och inte varit med om några livsomvälvande händelser. Det är såklart inget fel i det, men kontrasten blir så stor. Efter några dagar känns det som att jag inte ens varit borta, och det är den jobbigaste känslan på jorden. Sen frågar folk vad jag sett och varit med om, och då vet jag inte ens var jag ska börja. Jag berättar om hur det var att gå ned på stranden och möta en orkan och om att dyka bland stalaktiter och stalagmiter i cenotes. Om att upptäcka Maya-ruiner i djungeln nästan helt på egen hand med Oskar, om att se skjöldpaddor, hajar delfiner och sjöhästar. Om att bestiga vulkaner, se lava och åka pulka nedför. Om maten och stränderna.

Men egentligen är det ju inte något av detta som jag kommer bära med mig i framtiden. Det jag kommer minnas starkast är Jaimes leende när jag smet in på Pan y Paz första dagen efter jag kommit tillbaka till León och gav honom världens största kram. Att få se min fina Oskar komma in genom entrén på Vive La Vida efter mitt livs (medvetet) ensammaste månad. Att ligga i hängmattorna utanför Desideri en låång eftermiddag med Lisa, Chris och Tim och inte göra eller prata om någonting vettigt. Att i några minuter leka med ett nyfiket och oblygt barn på stranden. Att få nya fina vänner. Att få träffa Ingrid och Kris igen. Alla skratt. Alla tårar. 

Jag vill så gärna prata om allt det här när ni frågar, men jag hittar inga ord. Det finns där som en stor varm klump i mitt bröst som inte går att fånga. Oftast kan jag bara svara att det har varit alldeles underbart, sen vet jag inte var jag ska fortsätta.

Självklart ska det också bli alldeles fantastiskt att komma hem. Att få träffa vänner och familj igen efter är bland det finaste som finns. Jag antar att det är vad återvändandet till Sverige alltid kommer vara för mig, en blandning av det bästa och det värsta.

Three days and two dives left, and then I'll pack my bag for the last time and fly east again. As always my return to Sweden is accompanied by lots of anxiety, don't think I've ever looked forward to coming home from a longer trip. The exception was in January when Frodegatan 22 was the only place in the world I wanted to go to. But then I knew that I was leaving again three weeks later. 

I hope that returning home will be easier this time when I've had Lisa with me part of the trip It's good to have someone who knows what I'm talking about, someone who met the people I met and been to the places I've been. The hardest thing about going home is the feeling of emptiness. You've been away for months, met people and seen places that made you grow and change a lot as a person. Meanwhile most people back home have continued with there everyday life. There's absolutely nothing wrong with that, but it's a bit of a shock to go home and feel like you've never even left. I hate that feeling more than anything. People ask what I've seen and done, and I tell them about meeting a hurricane at night on the beach and diving in cenotes. About discovering Maya-ruins in the jungle, about seeing dolphins, turtles, sharks and sea horses. About climbing volcanoes, seeing lava and volcano boarding down. About the food and the beaches. 

But nothing of that really matters. I won't really care about those things ten years from now. Those won't be the memories I treasure. The things I'll remember will be the smile on Jaimes face when I walk in at Pan y Paz my first day back in León. Waiting for Oskar at Vive la Vida after the (deliberately) lonliest month of my life. Long afternoons turning in to evenings with Lisa, Tim and Chris in the hammocks by Desideri. Talking about everything and nothing. Playing with a curious child on the beach. Making new friends. Seeing Ing and Kris again. Laughter and tears. 

A part of me love coming home as well, seeing my family and friends again is one of the best things in the world. I guess that's what going home always will be for me, a mix of the best and the worst.