Om att komma hem

Tre dagar och två dyk kvar, sen packar jag väskan för sista gången och flyger österut igen. Som vanligt förenas hemresan med ångest, tror aldrig jag sett särskilt mycket fram emot att komma hem. Undantaget var i januari då Frodegatan 22 var den plats på jorden jag helst ville vara på. Men då visste jag å andra sidan att jag skulle iväg igen efter bara tre veckor.

Jag hoppas och tror att det blir lite lättare att komma hem denna gång då Lisa varit med på en del av resan. Det jobbigaste med att återvända efter en längre resa är den tomhetskänsla som infinner sig. Man har varit borta i månader, träffat människor och sett platser som fått en att förändras och växa otroligt mycket som person. Samtidigt har de allra flesta därhemma levt sitt vardagsliv, och inte varit med om några livsomvälvande händelser. Det är såklart inget fel i det, men kontrasten blir så stor. Efter några dagar känns det som att jag inte ens varit borta, och det är den jobbigaste känslan på jorden. Sen frågar folk vad jag sett och varit med om, och då vet jag inte ens var jag ska börja. Jag berättar om hur det var att gå ned på stranden och möta en orkan och om att dyka bland stalaktiter och stalagmiter i cenotes. Om att upptäcka Maya-ruiner i djungeln nästan helt på egen hand med Oskar, om att se skjöldpaddor, hajar delfiner och sjöhästar. Om att bestiga vulkaner, se lava och åka pulka nedför. Om maten och stränderna.

Men egentligen är det ju inte något av detta som jag kommer bära med mig i framtiden. Det jag kommer minnas starkast är Jaimes leende när jag smet in på Pan y Paz första dagen efter jag kommit tillbaka till León och gav honom världens största kram. Att få se min fina Oskar komma in genom entrén på Vive La Vida efter mitt livs (medvetet) ensammaste månad. Att ligga i hängmattorna utanför Desideri en låång eftermiddag med Lisa, Chris och Tim och inte göra eller prata om någonting vettigt. Att i några minuter leka med ett nyfiket och oblygt barn på stranden. Att få nya fina vänner. Att få träffa Ingrid och Kris igen. Alla skratt. Alla tårar. 

Jag vill så gärna prata om allt det här när ni frågar, men jag hittar inga ord. Det finns där som en stor varm klump i mitt bröst som inte går att fånga. Oftast kan jag bara svara att det har varit alldeles underbart, sen vet jag inte var jag ska fortsätta.

Självklart ska det också bli alldeles fantastiskt att komma hem. Att få träffa vänner och familj igen efter är bland det finaste som finns. Jag antar att det är vad återvändandet till Sverige alltid kommer vara för mig, en blandning av det bästa och det värsta.

Three days and two dives left, and then I'll pack my bag for the last time and fly east again. As always my return to Sweden is accompanied by lots of anxiety, don't think I've ever looked forward to coming home from a longer trip. The exception was in January when Frodegatan 22 was the only place in the world I wanted to go to. But then I knew that I was leaving again three weeks later. 

I hope that returning home will be easier this time when I've had Lisa with me part of the trip It's good to have someone who knows what I'm talking about, someone who met the people I met and been to the places I've been. The hardest thing about going home is the feeling of emptiness. You've been away for months, met people and seen places that made you grow and change a lot as a person. Meanwhile most people back home have continued with there everyday life. There's absolutely nothing wrong with that, but it's a bit of a shock to go home and feel like you've never even left. I hate that feeling more than anything. People ask what I've seen and done, and I tell them about meeting a hurricane at night on the beach and diving in cenotes. About discovering Maya-ruins in the jungle, about seeing dolphins, turtles, sharks and sea horses. About climbing volcanoes, seeing lava and volcano boarding down. About the food and the beaches. 

But nothing of that really matters. I won't really care about those things ten years from now. Those won't be the memories I treasure. The things I'll remember will be the smile on Jaimes face when I walk in at Pan y Paz my first day back in León. Waiting for Oskar at Vive la Vida after the (deliberately) lonliest month of my life. Long afternoons turning in to evenings with Lisa, Tim and Chris in the hammocks by Desideri. Talking about everything and nothing. Playing with a curious child on the beach. Making new friends. Seeing Ing and Kris again. Laughter and tears. 

A part of me love coming home as well, seeing my family and friends again is one of the best things in the world. I guess that's what going home always will be for me, a mix of the best and the worst.

Om uppbrott

Har precis packat väskan för näst sista gången. Imorgon flyger jag till Mexico, sen är det bara två korta veckor innan jag landar i Sverige. Lisa åkte i lördags, och min fina vän Chris igår. Det gör det lättare att åka, men jag hatar avsked och uppbrott. Känns alltid så ödesmättat. Idag har jag mest hållit mig för mig själv, ska dock äta middag med dykgänget ikväll. Mer om dykningen imorgon eller så. Jag är ju Dive Master nu! Känns löjligt bra.

Gick ett varv runt ön i morse, sa hejdå till stränderna. Stränderna och palmerna är nog det sista jag kommer sakna här. Det faktum att det är en karibisk paradisö är konstigt nog bara en bonus. Stämningen och folket är det som gör den här ön så speciell.

Finns mycket jag vill skriva men just nu är jag mest otålig. När väskan väl är packad vill jag bara komma iväg. Får bli kort denna gång.

Tycker om er massor!

homesick, because I no longer know where home is

Idag har jag krånglat mig igenom alldeles för många avsked -alltifrån Lisa till våra dykkompisar från i fredags till några kompisar härifrån och Fernando, som äger hostelet jag bott på. Jag hatar det. Hatar alla avsked- stora som små. Det är vid sådana här tillfällen som jag inte trivs med att vara ensam på mitt äventyr, vilket jag annars älskar. Nu längtar jag hem utan att riktigt veta vad hem är. Jag längtar till ett hem. 

I've spent the day saying good bye to people, which I hate. I've said good bye to Lisa, our great  austrian/italian dive buddies and friends for the weekend, Silvi, the hostel owner Fernando and many more. I hate them all, big and small. The only time I don't enjoy travelling on my own is on a day like this. Right now I'm just homesick. Longing for a home. I just wish I knew where I want that home to be...

Om sexism

De Centralamerikanska länderna och Mexico är alla katolska vilket tyvärr bidrar till kvinnoförtryck på alldeles för många sätt. Det kommer jag få tillfälle att skriva massor om när jag kommit till Nicaragua, som är ett av de länder i världen med hårdast abortmotstånd, och även ett land med extremt mycket kvinnomisshandel.

Nu är jag dock i en semesterort vid kusten som är extremt präglad av framför allt amerikanska ideal.Inga katolska värderingar här inte, på gott och ont. Playa är inte helt och hållet en feststad, men här finns en hel del klubbar och hostels med förfester varje kväll för den som är sugen på tequila. Jag tycker att det är kul att det är en levande stad, både när solen är ovan och under horisonten, men tyvärr dominerar en extremt förlegad kvinnosyn. Innan jag kom hit tittade jag runt på olika reseforum i jakt på ett hostel eller två, och läste som vanligt en del recensioner. På ett hostel finns en bar där tjejer får gratis dricka mellan tio och elva varje kväll, något som var upphov till massvis med positiva kommentarer. Både manliga och kvinnliga gäster var väldigt nöjda med detta.

En av de populäraste barerna här i Playa, Tequila Barrel, har gjort allt de kan för att ingen ska missa detta fantastiska erbjudande: 

  

Personalen har det till och med tryckt över hela ryggen på sina t-shirts, så att de manliga kunderna ska bjudas på maximal underhållning. Ingen villig tjej får ju missa den här chansen! Baren är bekvämt utrustad med två strippstänger för den som känner sig manad. 

Jag skulle kunna skriva världens längsta inlägg om hur mycket det här äcklar mig, och om hur ledsen jag blir av att se hur både unga tjejer och äldre kvinnor kastar sig rakt in i den här världen och svälja detta snedvridna kvinnoideal med hull och hår. Ska dock försöka spara lite till framtiden, annars blir det en hel bok. Jag har redan sett flera tjejer hoppa upp på baren och dansa runt stången, både någolunda nyktra och stupfulla. De hejas på av sina kompisar och får applåder av både gäster och förbipasserande. Oftast slutar det med att de blir obekväma, inte riktigt vet vad de ska göra av sig själva, och ramlar/klättrar ner från baren. Jag vill gråta varje gång. 

Det är obeskrivligt sorgligt att vi västerlänningar till att börja med kom hit och koloniserade en hel kontinent (som vi dessutom hävdar att vi "upptäckt"), tryckte på befolkningen en religion de inte bett om och för att sedan suga ut så mycket pengar det bara går innan vi snällt drog oss tillbaka (åtminstone officiellt). Nu börjar många länder i Latinamerika bli mer sekulariserade vilket är jättebra, men när vi då istället bjuder in dem en västerländsk kultur som objektifierar kvinnokroppen in absurdum känns det som att vi bara gör samma enorma misstag en gång till. En liten ljusning är åtminstone att jag aldrig sett en så öppen attityd till homosexualitet i Latinamerika som här i Playa. Det är väldigt kul att se lesbiska och bögar som både håller i hand och kysser varandra öppet på gatan. Mer sånt och mindre sexism, tack!

Loong text about the objectification of women that makes me sick. Too long to translate, it's time you guys start learning Swedish! Or use google translate...

Om saknad

 Det är lustigt hur saknad fungerar, framför allt i relation till avsked. När man ger sig av är vissa avsked fruktansvärt jobbiga, en del sorgliga men "sansade", andra inte alls så farliga. Jag hatar verkligen avsked och skulle gärna smita iväg en vecka tidigare än planerat bara för att slippa dem. Det skulle ju såklart göra många besvikna, vilket jag förstår. Därför biter jag ihop och får det överstökat, men jag hatar det. 

När jag sedan kommit iväg på resan märker jag plötsligt att vissa personer som det var väldigt ångestladdat att säga hejdå till väldigt sällan dyker upp i tankarna. Jag saknar dem inte alls så mycket som jag väntat mig. Tanken på att träffa dem igen känns väldigt rolig, men inte överdrivet viktig eller "akut". Samtidigt kommer jag gång på gång på sig själv med att tänka på personer som jag knappt träffat (kanske inte alls) senaste året. Personer som i princip inte finns i mitt liv längre. Missförstå mig inte nu, jag tycker otroligt mycket om alla människor i min närhet därhemma och ser väldigt mycket fram emot återseendet nästa år. På sätt och vis kanske det är just därför jag sällan saknar er så mycket, jag vet ju att vi ses igen. Snart till och med! Och många av er har jag ju kontakt med via Skype och mail, så jag vet ju hur ni har det och vad ni gör. Det handlar kanske om att man i de relationer man känner sig trygg och säker kan vara ifrån varandra längre perioder, utan att det skapar osäkerhet angående var man har varandra. Jag behöver inte gå och undra om ni glömmer bort mig eller huruvida ni kommer vilja ses när jag kommer hem, och därför kan jag nog slappna av mer och leva här och nu. Jag vet att ni unnar mig det och är glada för min skull, och jag känner mig samtidigt välkommen hem precis när som helst. Det betyder väldigt mycket. Sen är det ju också skillnad på att sakna och längta, men det kan vi ta en annan gång. 

Men trots det är det faktum att den finaste vännen jag har kommer vara här om mindre än en vecka det absolut bästa som finns just nu. Jag blir alldeles varm bara av att tänka på det. Jag må vara lite av en ensamvarg på vissa sätt, men vänner och familj är det mest värdefulla jag har, och det är såklart tillsammans med er jag vill vara i långa loppet.

Sist men inte minst får ni en bild på en av de två varelser jag kanske saknar allra mest här på andra sidan Atlanten, nämligen en liten rackare som tyvärr varken har Skype eller mail. Han kommenterar inte på bloggen heller, och vad jag vet så är han en av de få som fortfarande inte skaffat facebook. Saknar honom så det gör ont.

Once again no translation, sorry.

  

                                                                            Photo: David Delius

Om framtiden

När man hamnar ensam på andra sidan jorden och inte ägnar sig åt så mycket annat än sig själv i några veckor, hinner man tänka och känna en hel del. Jag tänker ganska mycket även i vardagen hemma, så här blir det ganska extremt. Det är både härligt och skrämmande.

Mycket tid går åt till att tänka på mig. På var jag befinner mig nu i livet och om huruvida jag är där jag vill vara. På vad som får mig att må bra, och vad jag inte mår bra av. Jag går på evighetslånga promenader längs stranden och stirrar på havet i hopp om att få en uppenbarelse, något slags svar. Vet inte riktigt vad det är jag väntar mig egentligen. Flaskpost? Hittills har inget dykt upp.

Trots att jag helt och hållet känner att jag är på precis rätt plats just nu (det är en väldigt bra känsla) blir jag väldigt stressad ibland. Fler och fler vänner och bekanta har börjat plugga, en del har redan klarat av flera år på sin utbildning. Många köper lägenhet, binder sig på olika sätt till Uppsala (och andra städer). Det som stressar mig är inte främst att jag känner "studiepressen" eller att jag måste ha en permanent bostad, utan det faktum att jag är så extremt långt ifrån att ta ett beslut som innebär att jag stannar på en plats mer än ett år, om ens det. Jag får panik bara av tanken på att "fastna" någonstans. Nu tänker ni säkert att det inte gör något, och att det kommer efter hand. Att det är en mognadsfråga. Men tänk om det inte gör det?? Tänk om jag aldrig kan stanna på en plats tillräckligt länge för att faktiskt komma någonstans i livet? Och då börjar jag fundera på vad "komma någonstans" egentligen betyder. Jag kommer ju till massa spännande platser, och lär känna underbara människor på vägen, räknas det på något sätt? Och vem bestämmer vad som räknas? Jag? Ni? Reinfeldt (eller kanske Anders Borg, det är trots allt han som ska sköta räknandet på Rosenbad)? Ni förstår, det går runt runt och jag kommer ingen vart. Jag känner mig lite som Muminpappan i Pappan och Havet:

Svarta gloet var havets gömställe, en lönnlåda. Pappan visste med desperat säkerhet att därnere låg alltsammans och väntade på honom. Allt - det kunde vara vadsomhelst. Han trodde att bara han fick upp det skulle han förstå havet, allting skulle komma på plats. Han själv också. Det kändes så.

Det bästa är såklart att fokusera på den här resan som händer nu, och inte oroa mig så mycket över vad som händer sen. Jag vet. Men de här första veckorna är till för att tänka, och då dyker sånt här upp. Det går nog över om en vecka när jag åker vidare.

No english version of this one, sorry! Try google translate, that's always interesting.