Om framtiden

När man hamnar ensam på andra sidan jorden och inte ägnar sig åt så mycket annat än sig själv i några veckor, hinner man tänka och känna en hel del. Jag tänker ganska mycket även i vardagen hemma, så här blir det ganska extremt. Det är både härligt och skrämmande.

Mycket tid går åt till att tänka på mig. På var jag befinner mig nu i livet och om huruvida jag är där jag vill vara. På vad som får mig att må bra, och vad jag inte mår bra av. Jag går på evighetslånga promenader längs stranden och stirrar på havet i hopp om att få en uppenbarelse, något slags svar. Vet inte riktigt vad det är jag väntar mig egentligen. Flaskpost? Hittills har inget dykt upp.

Trots att jag helt och hållet känner att jag är på precis rätt plats just nu (det är en väldigt bra känsla) blir jag väldigt stressad ibland. Fler och fler vänner och bekanta har börjat plugga, en del har redan klarat av flera år på sin utbildning. Många köper lägenhet, binder sig på olika sätt till Uppsala (och andra städer). Det som stressar mig är inte främst att jag känner "studiepressen" eller att jag måste ha en permanent bostad, utan det faktum att jag är så extremt långt ifrån att ta ett beslut som innebär att jag stannar på en plats mer än ett år, om ens det. Jag får panik bara av tanken på att "fastna" någonstans. Nu tänker ni säkert att det inte gör något, och att det kommer efter hand. Att det är en mognadsfråga. Men tänk om det inte gör det?? Tänk om jag aldrig kan stanna på en plats tillräckligt länge för att faktiskt komma någonstans i livet? Och då börjar jag fundera på vad "komma någonstans" egentligen betyder. Jag kommer ju till massa spännande platser, och lär känna underbara människor på vägen, räknas det på något sätt? Och vem bestämmer vad som räknas? Jag? Ni? Reinfeldt (eller kanske Anders Borg, det är trots allt han som ska sköta räknandet på Rosenbad)? Ni förstår, det går runt runt och jag kommer ingen vart. Jag känner mig lite som Muminpappan i Pappan och Havet:

Svarta gloet var havets gömställe, en lönnlåda. Pappan visste med desperat säkerhet att därnere låg alltsammans och väntade på honom. Allt - det kunde vara vadsomhelst. Han trodde att bara han fick upp det skulle han förstå havet, allting skulle komma på plats. Han själv också. Det kändes så.

Det bästa är såklart att fokusera på den här resan som händer nu, och inte oroa mig så mycket över vad som händer sen. Jag vet. Men de här första veckorna är till för att tänka, och då dyker sånt här upp. Det går nog över om en vecka när jag åker vidare.

No english version of this one, sorry! Try google translate, that's always interesting.