... Nä, nu ljög jag. Klockan är bara tio. Men jag är trött och kommer somna innan elva så det här är enda chansen att skriva det och bara vara någon timme eller två från sanningen.
Min hemlängtan från igår höll i sig i cirka sju timmar, så fort jag kom iväg med min väska igen (som för övrigt kan vara världens tyngsta ryggsäcken någonsin sen jag tryckte ner dykutrustningen i den) kändes allt rätt. Att sitta ensam i en buss och titta ut på landskapet utanför kan vara bland det bästa jag vet. För mig är det nog den slutgiltiga betydelsen av ordet frihet. Åtminstone rent rumsmässigt. Av någon anledning är det då jag tänker som allra klarast, bara en dag på resande fot har gett mig flera viktiga insikter. Härligt!
Nu är jag för övrigt på ett hotell i Nicaragua som prismässigt ligger ungefär tio-femton gånger över vad min budget tillåter per natt. Tack mamma och Lars! Jag uppskattar det otroligt mycket efter en lång dag. För första gången någonsin blev jag mött på flygplatsen av en chaufför som bara väntade på mig! Kände mig aningen bortkommen med min ryggsäck och mina kängor, men så får det vara. Imorgon ska jag sova ut, sen äta mig proppmätt på frukostbuffén innan jag äntligen, äntligen tar en colectivo till León!
Well, almost. It's past ten but I'll fall asleep any time now so this is as close as i get.
Me being homesick lasted for about seven hours. It vanished the moment I got back on the road again. Travelling by bus (/train/colectivo/taxi) on my own is one of my favourite things in the world. For me it's the core of the word freedom. At least when speaking in a strictly spatial way. It's when staring out of one of those bus windows that my mind is at it's clearest, from only one day of travelling I've made a couple of important conclusions.
Maja, måste vara skönt att sova ut. Nu har du mycket att se fram emot i Nicaragua. I Leon måste du känna dig lite som hemma. Ser fram emot din blogg därifrån.
ReplyDeleteinatt drömde jag att jag reste i något slags latinamerika, din blogg har alltså infiltrerat mina drömmar :)
ReplyDeleteI don't want to say I have the exact same feeling when I get on a bus, but the way you described it comes pretty close. It's the turning of the wheels underneath me that means I'm headed somewhere new and exciting (why leaving is always easier than being left). Looking out the windows onto a varied landscape of people in their everyday routines and places that are at once familiar but not lends a rich perspective that leaves me feeling very clear-headed. It's the essence of traveling--the personal time and space, the anonymity and the figurative absence of baggage that forces you to be a certain way.
ReplyDeleteI came up with the idea for my business and the inspiration to pursue it on a bus from Nicaragua to Costa Rica. I remember the sense of elation and even wrote about it as we were pulling into San Jose so I could hold onto it.
Whenever I tell people that I love buses they always look at me with a confused stare. It's nice that somebody else gets it! :)