Nu har jag varit hemma i några dagar, och Uppsala visar sig från sin bästa sida med snöblandat regn och kyla. Roligare har det varit. Men på många sätt är det riktigt fint att vara hemma. Jag har hunnit med ett pass på jobbet, och det var jättekul att träffa alla igen. Finast av allt är såklart att få träffa familj och vänner igen, det har blivit mycket te och långa samtal de senaste dagarna. Näst finast är knäckebröd med god ost.
Hur som helst, det här blir tack och hej för denna gången. Fler äventyr väntar såklart i framtiden, och jag hoppas ni vill följa med på ett hörn även då. Kan inte nog säga hur mycket jag uppskattar att ni läst och kommenterat, det betyder allt.
I've been in Sweden for a couple of days, and Uppsala has given me a not so warm welcome with sleet and only a couple degrees above zero (c). I've been better. But in many ways it's great to be back. I've already worked a shift, and it was wonderful to see everyone again. The best thing about being back is seeing friends and family, I have a lot of catching up to do over a lot of tea. The second best thing is Swedish hard bread and cheese.
Anyway, this is it for now. There are many more adventures to come, and I hope you'll join me for those too. The fact that you read and comment is everything, I write for you.
Puss och kram mina fina!
Friday, April 20, 2012
Sunday, April 15, 2012
Cenote diving!
Nu när jag hade två veckor i Mexico på slutet var jag självklart tvungen att passa på att göra ytterligare två cenote-dyk! Den här gången blev det Chac-Mool, som framför allt är intressant på grund av den halocline som finns där. En (ett?) halocline skapas när salt- och sötvatten möts utan att blandas. Saltvatten som har högre densitet lägger sig då under sötvattnet, och det bildas en väldigt tydlig gräns. Lite som olja och vinäger. Det ser verkligen ut som en ny vattenyta nedanför en, när man redan är flera meter ned! Hur häftigt som helst.
Skulle kunna försöka förklara känslan när man simmar genom denna skiljelinje, men jag känner inte att det skulle göra det rättvisa. Hittade en video på youtube som får tala för sig själv (OBS! Dålig musik - föreslår att ni sänker volymen):
Since I had two weeks in Mexico now in the end of my trip I had to do another two cenote dives! I love it. Completely different from any other diving I've done. This time we went to Chac-Mool, which is a cenote famous for it's halocline. A halocline is created when fresh- and saltwater meets and doesn't mix but end up in two layers. Kind of like oil and vinegar. It really looks like a new surface below you, and you're already have a couple of meters of water above your head! Really cool.
Anyway, could try to describe the feeling of swimming through this line, but I don't think I'd do a very good job. Instead I found this youtube video from the same cenote (warning for bad music - I suggest mute):
Skulle kunna försöka förklara känslan när man simmar genom denna skiljelinje, men jag känner inte att det skulle göra det rättvisa. Hittade en video på youtube som får tala för sig själv (OBS! Dålig musik - föreslår att ni sänker volymen):
Since I had two weeks in Mexico now in the end of my trip I had to do another two cenote dives! I love it. Completely different from any other diving I've done. This time we went to Chac-Mool, which is a cenote famous for it's halocline. A halocline is created when fresh- and saltwater meets and doesn't mix but end up in two layers. Kind of like oil and vinegar. It really looks like a new surface below you, and you're already have a couple of meters of water above your head! Really cool.
Anyway, could try to describe the feeling of swimming through this line, but I don't think I'd do a very good job. Instead I found this youtube video from the same cenote (warning for bad music - I suggest mute):
Halocline around 2:35 in case you don't feel like watching all of it
Thursday, April 12, 2012
Om att komma hem
Tre dagar och två dyk kvar, sen packar jag väskan för sista gången och flyger österut igen. Som vanligt förenas hemresan med ångest, tror aldrig jag sett särskilt mycket fram emot att komma hem. Undantaget var i januari då Frodegatan 22 var den plats på jorden jag helst ville vara på. Men då visste jag å andra sidan att jag skulle iväg igen efter bara tre veckor.
Jag hoppas och tror att det blir lite lättare att komma hem denna gång då Lisa varit med på en del av resan. Det jobbigaste med att återvända efter en längre resa är den tomhetskänsla som infinner sig. Man har varit borta i månader, träffat människor och sett platser som fått en att förändras och växa otroligt mycket som person. Samtidigt har de allra flesta därhemma levt sitt vardagsliv, och inte varit med om några livsomvälvande händelser. Det är såklart inget fel i det, men kontrasten blir så stor. Efter några dagar känns det som att jag inte ens varit borta, och det är den jobbigaste känslan på jorden. Sen frågar folk vad jag sett och varit med om, och då vet jag inte ens var jag ska börja. Jag berättar om hur det var att gå ned på stranden och möta en orkan och om att dyka bland stalaktiter och stalagmiter i cenotes. Om att upptäcka Maya-ruiner i djungeln nästan helt på egen hand med Oskar, om att se skjöldpaddor, hajar delfiner och sjöhästar. Om att bestiga vulkaner, se lava och åka pulka nedför. Om maten och stränderna.
Men egentligen är det ju inte något av detta som jag kommer bära med mig i framtiden. Det jag kommer minnas starkast är Jaimes leende när jag smet in på Pan y Paz första dagen efter jag kommit tillbaka till León och gav honom världens största kram. Att få se min fina Oskar komma in genom entrén på Vive La Vida efter mitt livs (medvetet) ensammaste månad. Att ligga i hängmattorna utanför Desideri en låång eftermiddag med Lisa, Chris och Tim och inte göra eller prata om någonting vettigt. Att i några minuter leka med ett nyfiket och oblygt barn på stranden. Att få nya fina vänner. Att få träffa Ingrid och Kris igen. Alla skratt. Alla tårar.
Jag vill så gärna prata om allt det här när ni frågar, men jag hittar inga ord. Det finns där som en stor varm klump i mitt bröst som inte går att fånga. Oftast kan jag bara svara att det har varit alldeles underbart, sen vet jag inte var jag ska fortsätta.
Självklart ska det också bli alldeles fantastiskt att komma hem. Att få träffa vänner och familj igen efter är bland det finaste som finns. Jag antar att det är vad återvändandet till Sverige alltid kommer vara för mig, en blandning av det bästa och det värsta.
Three days and two dives left, and then I'll pack my bag for the last time and fly east again. As always my return to Sweden is accompanied by lots of anxiety, don't think I've ever looked forward to coming home from a longer trip. The exception was in January when Frodegatan 22 was the only place in the world I wanted to go to. But then I knew that I was leaving again three weeks later.
I hope that returning home will be easier this time when I've had Lisa with me part of the trip It's good to have someone who knows what I'm talking about, someone who met the people I met and been to the places I've been. The hardest thing about going home is the feeling of emptiness. You've been away for months, met people and seen places that made you grow and change a lot as a person. Meanwhile most people back home have continued with there everyday life. There's absolutely nothing wrong with that, but it's a bit of a shock to go home and feel like you've never even left. I hate that feeling more than anything. People ask what I've seen and done, and I tell them about meeting a hurricane at night on the beach and diving in cenotes. About discovering Maya-ruins in the jungle, about seeing dolphins, turtles, sharks and sea horses. About climbing volcanoes, seeing lava and volcano boarding down. About the food and the beaches.
But nothing of that really matters. I won't really care about those things ten years from now. Those won't be the memories I treasure. The things I'll remember will be the smile on Jaimes face when I walk in at Pan y Paz my first day back in León. Waiting for Oskar at Vive la Vida after the (deliberately) lonliest month of my life. Long afternoons turning in to evenings with Lisa, Tim and Chris in the hammocks by Desideri. Talking about everything and nothing. Playing with a curious child on the beach. Making new friends. Seeing Ing and Kris again. Laughter and tears.
A part of me love coming home as well, seeing my family and friends again is one of the best things in the world. I guess that's what going home always will be for me, a mix of the best and the worst.
Jag hoppas och tror att det blir lite lättare att komma hem denna gång då Lisa varit med på en del av resan. Det jobbigaste med att återvända efter en längre resa är den tomhetskänsla som infinner sig. Man har varit borta i månader, träffat människor och sett platser som fått en att förändras och växa otroligt mycket som person. Samtidigt har de allra flesta därhemma levt sitt vardagsliv, och inte varit med om några livsomvälvande händelser. Det är såklart inget fel i det, men kontrasten blir så stor. Efter några dagar känns det som att jag inte ens varit borta, och det är den jobbigaste känslan på jorden. Sen frågar folk vad jag sett och varit med om, och då vet jag inte ens var jag ska börja. Jag berättar om hur det var att gå ned på stranden och möta en orkan och om att dyka bland stalaktiter och stalagmiter i cenotes. Om att upptäcka Maya-ruiner i djungeln nästan helt på egen hand med Oskar, om att se skjöldpaddor, hajar delfiner och sjöhästar. Om att bestiga vulkaner, se lava och åka pulka nedför. Om maten och stränderna.
Men egentligen är det ju inte något av detta som jag kommer bära med mig i framtiden. Det jag kommer minnas starkast är Jaimes leende när jag smet in på Pan y Paz första dagen efter jag kommit tillbaka till León och gav honom världens största kram. Att få se min fina Oskar komma in genom entrén på Vive La Vida efter mitt livs (medvetet) ensammaste månad. Att ligga i hängmattorna utanför Desideri en låång eftermiddag med Lisa, Chris och Tim och inte göra eller prata om någonting vettigt. Att i några minuter leka med ett nyfiket och oblygt barn på stranden. Att få nya fina vänner. Att få träffa Ingrid och Kris igen. Alla skratt. Alla tårar.
Jag vill så gärna prata om allt det här när ni frågar, men jag hittar inga ord. Det finns där som en stor varm klump i mitt bröst som inte går att fånga. Oftast kan jag bara svara att det har varit alldeles underbart, sen vet jag inte var jag ska fortsätta.
Självklart ska det också bli alldeles fantastiskt att komma hem. Att få träffa vänner och familj igen efter är bland det finaste som finns. Jag antar att det är vad återvändandet till Sverige alltid kommer vara för mig, en blandning av det bästa och det värsta.
Three days and two dives left, and then I'll pack my bag for the last time and fly east again. As always my return to Sweden is accompanied by lots of anxiety, don't think I've ever looked forward to coming home from a longer trip. The exception was in January when Frodegatan 22 was the only place in the world I wanted to go to. But then I knew that I was leaving again three weeks later.
I hope that returning home will be easier this time when I've had Lisa with me part of the trip It's good to have someone who knows what I'm talking about, someone who met the people I met and been to the places I've been. The hardest thing about going home is the feeling of emptiness. You've been away for months, met people and seen places that made you grow and change a lot as a person. Meanwhile most people back home have continued with there everyday life. There's absolutely nothing wrong with that, but it's a bit of a shock to go home and feel like you've never even left. I hate that feeling more than anything. People ask what I've seen and done, and I tell them about meeting a hurricane at night on the beach and diving in cenotes. About discovering Maya-ruins in the jungle, about seeing dolphins, turtles, sharks and sea horses. About climbing volcanoes, seeing lava and volcano boarding down. About the food and the beaches.
But nothing of that really matters. I won't really care about those things ten years from now. Those won't be the memories I treasure. The things I'll remember will be the smile on Jaimes face when I walk in at Pan y Paz my first day back in León. Waiting for Oskar at Vive la Vida after the (deliberately) lonliest month of my life. Long afternoons turning in to evenings with Lisa, Tim and Chris in the hammocks by Desideri. Talking about everything and nothing. Playing with a curious child on the beach. Making new friends. Seeing Ing and Kris again. Laughter and tears.
A part of me love coming home as well, seeing my family and friends again is one of the best things in the world. I guess that's what going home always will be for me, a mix of the best and the worst.
Wednesday, April 11, 2012
Playa - Semana Santa
Hej på er,
Jag har nu varit i Playa del Carmen en vecka, och mitt äventyr börjar närma sig sitt slut. Det var väldigt fint att komma tillbaka hit till "mitt" hostel och de jag känner där. Mötte dessutom upp med en norrbagge som vi lärde känna på Corn Island, så jag har inte behövt känna mig ensam. Tillsammans med två gotlänningar som var här över påsk bildade vi en liten skandinavisk grupp. På påskafton blev det en variant på svensk påskmat med potatis, bröd, rökt lax, gräddfil, lök, ägg, ost och färsk sparris. Inte illa alls!
Dykning har jag såklart också hunnit med, bland annat ytterligare två dyk i cenotes (de grottsystem fyllda med sötvatten som täcker hela Yucatán-halvön). Vill skriva massor om det, ska göra det snarast. Hinner med ytterligare ett par dyk innan jag åker hem på måndag. I övrigt har det mest blivit många timmar på stranden, med bok eller podcasts. Påskveckan var intensiv med en himla massa folk i stan, men en halvtimmes promenad norrut gjorde susen, istället för amerikaner och européer hamnade vi bland massa glada mexikanska familjer på semester. Det är så fint att alla, från mormor till minsta lilla barn, får följa med till stranden och umgås. Älskar mexikanerna och deras kärlek till familjen.
Nu har de andra åkt vidare åt olika håll, och jag har fem dagar för mig själv innan jag åker. Tänker inte umgås med någon eller vara det minsta social, behöver verkligen andas lite och kolla läget med mig själv. Det tar sin lilla tid. Hemresan närmar sig med stormsteg och jag är inte redo än. Men jag jobbar på det.
Hello friends,
My first week in Playa passed by pretty fast, I hung out with a Norwegian friend i met at Little Corn and a brother and sister from Gotland, Sweden. Spent most of the days either on the beach or diving, which I consider the perfect ending of my almost seven months long adventure. On Saturday we did our best to cook a traditional Swedish easter dinner, and were pretty happy with the result.
Playa was packed over the weekend, loads of western and mexican tourists on holiday. On the beach in town there was waay too much drunk people in tiny bikinis, and way too much noise. Luckily I know the place, so we escaped the worst crowds and hung out with the Mexican families who put up camp north of central Playa. I love watching them on the beach, love how they bring everyone from grandma to the smallest infant. Wish we cared more about our families up north.
Norway and the other Swedes have left the hostel, and I'm now on my own for the last couple of days here. Will do some diving, but mostly I just want to go for long walks and stare at the ocean. Just like I did in October when I first got here. Need to catch up with myself again, haven't done that in a while.
Jag har nu varit i Playa del Carmen en vecka, och mitt äventyr börjar närma sig sitt slut. Det var väldigt fint att komma tillbaka hit till "mitt" hostel och de jag känner där. Mötte dessutom upp med en norrbagge som vi lärde känna på Corn Island, så jag har inte behövt känna mig ensam. Tillsammans med två gotlänningar som var här över påsk bildade vi en liten skandinavisk grupp. På påskafton blev det en variant på svensk påskmat med potatis, bröd, rökt lax, gräddfil, lök, ägg, ost och färsk sparris. Inte illa alls!
Dykning har jag såklart också hunnit med, bland annat ytterligare två dyk i cenotes (de grottsystem fyllda med sötvatten som täcker hela Yucatán-halvön). Vill skriva massor om det, ska göra det snarast. Hinner med ytterligare ett par dyk innan jag åker hem på måndag. I övrigt har det mest blivit många timmar på stranden, med bok eller podcasts. Påskveckan var intensiv med en himla massa folk i stan, men en halvtimmes promenad norrut gjorde susen, istället för amerikaner och européer hamnade vi bland massa glada mexikanska familjer på semester. Det är så fint att alla, från mormor till minsta lilla barn, får följa med till stranden och umgås. Älskar mexikanerna och deras kärlek till familjen.
Nu har de andra åkt vidare åt olika håll, och jag har fem dagar för mig själv innan jag åker. Tänker inte umgås med någon eller vara det minsta social, behöver verkligen andas lite och kolla läget med mig själv. Det tar sin lilla tid. Hemresan närmar sig med stormsteg och jag är inte redo än. Men jag jobbar på det.
Hello friends,
My first week in Playa passed by pretty fast, I hung out with a Norwegian friend i met at Little Corn and a brother and sister from Gotland, Sweden. Spent most of the days either on the beach or diving, which I consider the perfect ending of my almost seven months long adventure. On Saturday we did our best to cook a traditional Swedish easter dinner, and were pretty happy with the result.
Playa was packed over the weekend, loads of western and mexican tourists on holiday. On the beach in town there was waay too much drunk people in tiny bikinis, and way too much noise. Luckily I know the place, so we escaped the worst crowds and hung out with the Mexican families who put up camp north of central Playa. I love watching them on the beach, love how they bring everyone from grandma to the smallest infant. Wish we cared more about our families up north.
Norway and the other Swedes have left the hostel, and I'm now on my own for the last couple of days here. Will do some diving, but mostly I just want to go for long walks and stare at the ocean. Just like I did in October when I first got here. Need to catch up with myself again, haven't done that in a while.
Ridicolously cute boys playing with a home made kite
Easter dinner with Norway and Gotland
Monday, April 2, 2012
Om uppbrott
Har precis packat väskan för näst sista gången. Imorgon flyger jag till Mexico, sen är det bara två korta veckor innan jag landar i Sverige. Lisa åkte i lördags, och min fina vän Chris igår. Det gör det lättare att åka, men jag hatar avsked och uppbrott. Känns alltid så ödesmättat. Idag har jag mest hållit mig för mig själv, ska dock äta middag med dykgänget ikväll. Mer om dykningen imorgon eller så. Jag är ju Dive Master nu! Känns löjligt bra.
Gick ett varv runt ön i morse, sa hejdå till stränderna. Stränderna och palmerna är nog det sista jag kommer sakna här. Det faktum att det är en karibisk paradisö är konstigt nog bara en bonus. Stämningen och folket är det som gör den här ön så speciell.
Finns mycket jag vill skriva men just nu är jag mest otålig. När väskan väl är packad vill jag bara komma iväg. Får bli kort denna gång.
Tycker om er massor!
Gick ett varv runt ön i morse, sa hejdå till stränderna. Stränderna och palmerna är nog det sista jag kommer sakna här. Det faktum att det är en karibisk paradisö är konstigt nog bara en bonus. Stämningen och folket är det som gör den här ön så speciell.
Finns mycket jag vill skriva men just nu är jag mest otålig. När väskan väl är packad vill jag bara komma iväg. Får bli kort denna gång.
Tycker om er massor!
Sunday, March 25, 2012
Titta på båten, titta på Äventyret, sa han. En båt om natten är nånting underbart. Det är så man ska börja ett nytt liv, med en brinnande stormlykta i masttoppen, kustlinjen försvinner i mörkret bakom en, hela världen sover. Att resa om natten är finare än nånting annat på jorden.
Tiden på Little Corn börjar så sakta närma sig sitt slut. Jag håller på att avsluta min Dive Master, har bara ett par dagar kvar nu. Känns väldigt konstigt att jag snart faktiskt klarat hela den här kursen. Önskar att jag kunde ta med er alla (framför allt ni som inte dyker) ner under ytan och visa er allt som är så fantastiskt med dykningen. Bara känslan att flyta mer eller mindre tyngdlös genom vattnet och titta upp mot solen långt däruppe!
De tre bästa sakerna som hänt mig i helgen är:
1) Att få dyka på en otroligt vacker dykplats och sen få sällskap av ett gäng delfiner på vägen hem
Som Dale Cooper så klokt sa ska man ge sig själv en liten present varje dag, om det så bara är en kopp kaffe. På samma sätt kan man verkligen behöva påminna sig själv om att man är med om fina saker varje dag. Lätt att glömma annars.
My time on Little Corn is slowly coming to an end. I'm finishing off my Dive Master, only a couple of things left now. It's weird to know that I almost finished this whole course, have been looking forward to it for so long. I wish I could take all of you (especially those of you who don't dive!) down under the surface and show you all the amazing things about diving. Just to float more or less weight less through the water and look up at the sun far above the surface.
The three best things that happened to me this weekend was:
1) Getting to dive an incredibly beautiful dive site and being accompanied by dolphins on the way home
2) That we now have the perfect trio of hammocks on the beach.
3) That I have a new best friend on the island! He might be my favourite puppy ever
Like Dale Cooper said you should give yourself a gift every day, even if it's just a cup of coffe. In the same way I think it's important to remind yourself of the nice things that happen every day. Otherwise you might not even notice them
De tre bästa sakerna som hänt mig i helgen är:
1) Att få dyka på en otroligt vacker dykplats och sen få sällskap av ett gäng delfiner på vägen hem
2) Att vi nu har en perfekt hängmatte-triangel på stranden.
3) Att jag har fått en ny bästa kompis på ön! Han är ungefär hur söt som helst, bilder bifogas.
Som Dale Cooper så klokt sa ska man ge sig själv en liten present varje dag, om det så bara är en kopp kaffe. På samma sätt kan man verkligen behöva påminna sig själv om att man är med om fina saker varje dag. Lätt att glömma annars.
My time on Little Corn is slowly coming to an end. I'm finishing off my Dive Master, only a couple of things left now. It's weird to know that I almost finished this whole course, have been looking forward to it for so long. I wish I could take all of you (especially those of you who don't dive!) down under the surface and show you all the amazing things about diving. Just to float more or less weight less through the water and look up at the sun far above the surface.
The three best things that happened to me this weekend was:
1) Getting to dive an incredibly beautiful dive site and being accompanied by dolphins on the way home
2) That we now have the perfect trio of hammocks on the beach.
3) That I have a new best friend on the island! He might be my favourite puppy ever
Like Dale Cooper said you should give yourself a gift every day, even if it's just a cup of coffe. In the same way I think it's important to remind yourself of the nice things that happen every day. Otherwise you might not even notice them
Sunset Toña is the best Toña
Ooooh how I love him
At the moment he goes by the name Mr Pink
Friday, March 23, 2012
Pearl Keys
Igår åkte jag, Lisa och 38 andra turister och öbor till Pearl Keys. Det är ett gäng små öar en dryg timmes båtresa sydväst om Little Corn. De flesta är obebodda paradisöar, våra förväntningar var väldigt höga när vi lämnade la Islita halv åtta på morgonen. En kort tur till Big Corn för att ordna tillstånd från militär och la alcaldia blev till drygt tre timmar. Öpolitiken är komplicerad, framför allt när det kommer till situationer då någon kommer med en bra idé och kan tjäna lite pengar. Efter många om och men (och mycket hummande från viktiga män i slips och skjorta) kom vi till slut iväg framåt halv elva. Väl framme visade det sig vara minst lika fint som vi väntat oss. En del små kobbar hade bara fem-sex palmer och inget mer, riktigt karibiskt paradis!
Dagen tillbringades under några palmer på en fantastiskt vacker liten ö. Det fanns ett helt gäng ödestränder att upptäcka, och dessutom ett övergivet hotell. Det var relativt nybyggt när det förstördes i en orkan för två år sedan, och ägarna lämnade det därefter med möbler och allt. Vi hittade en tekanna, lite möbler (bland annat en kristallkrona) och fotografier. Väldigt lustig känsla att gå runt bland all bråte. Ett brudpar som gifte sig på Little Corn i tisdags åkte med oss, och de hade med sig brudklänning och fotoutrustning. Det blev väldigt häftiga bröllopsbilder i det övergivna hotellet med Karibien i bakgrunden!
Efter lunch och snorkling gav vi oss av hemåt när eftermiddagen började närma sig sitt slut. Hemfärden kändes oändligt lång, men vi höll humöret uppe. Somnade dock samma sekund jag lade huvudet på kudden vid nio, man blir trött av sol! Ikväll blir det mer action, en kompis som är en väldigt duktig gitarrist ska spela på Lisas jobb.
Yesterday I went with Lisa and about 38 other islanders and tourists to Pearl Keys, a bunch of islets a bit more than an hour southwest of Little Corn. Most of them are uninhabited paradise islands, so our expectations were pretty high. Anyway, we left la Islita at 7:30 for a short stop in Big Corn (paperwork and permits from the military) before heading out towards the Keys. Unfortunately we ended up spending about three hours on Big Corn, island politics can be complicated when someone is trying to make money and other people do everything they can to get a piece of the cake. It was well worth the delay though, you can't get much more of Caribbean paradise than that.
We ended up spending the day on a small island with an abandoned hotel. Apparantely it was recently built when a hurricane destroyed it about two years ago, and the owners just left it with furniture and everything. We found a chandelier, old photos, books and furniture. There was a wedding on Little Corn this Tuesday, and most of the wedding party came with us. They brought the wedding dress and photo equipment, so they got some really cool wedding pictures in the old hotel with the Caribbean in the background!
After some snorkelling, island-exploring and lunch we got back on the boat when the afternoon turned in to evening. The ride home felt looong but we stayed in good spirits. One of the things I love most about Little Corn is the kind of travellers it attracts. It's not easy to get out here (especially not if you travel by land to Bluefields), so most people who come here are very aware of the standards on the island. No one complains when things break or a trip get delayed
So, it's time for a lot of pics! I took about a million, here's a very rough selection:
Dagen tillbringades under några palmer på en fantastiskt vacker liten ö. Det fanns ett helt gäng ödestränder att upptäcka, och dessutom ett övergivet hotell. Det var relativt nybyggt när det förstördes i en orkan för två år sedan, och ägarna lämnade det därefter med möbler och allt. Vi hittade en tekanna, lite möbler (bland annat en kristallkrona) och fotografier. Väldigt lustig känsla att gå runt bland all bråte. Ett brudpar som gifte sig på Little Corn i tisdags åkte med oss, och de hade med sig brudklänning och fotoutrustning. Det blev väldigt häftiga bröllopsbilder i det övergivna hotellet med Karibien i bakgrunden!
Efter lunch och snorkling gav vi oss av hemåt när eftermiddagen började närma sig sitt slut. Hemfärden kändes oändligt lång, men vi höll humöret uppe. Somnade dock samma sekund jag lade huvudet på kudden vid nio, man blir trött av sol! Ikväll blir det mer action, en kompis som är en väldigt duktig gitarrist ska spela på Lisas jobb.
Yesterday I went with Lisa and about 38 other islanders and tourists to Pearl Keys, a bunch of islets a bit more than an hour southwest of Little Corn. Most of them are uninhabited paradise islands, so our expectations were pretty high. Anyway, we left la Islita at 7:30 for a short stop in Big Corn (paperwork and permits from the military) before heading out towards the Keys. Unfortunately we ended up spending about three hours on Big Corn, island politics can be complicated when someone is trying to make money and other people do everything they can to get a piece of the cake. It was well worth the delay though, you can't get much more of Caribbean paradise than that.
We ended up spending the day on a small island with an abandoned hotel. Apparantely it was recently built when a hurricane destroyed it about two years ago, and the owners just left it with furniture and everything. We found a chandelier, old photos, books and furniture. There was a wedding on Little Corn this Tuesday, and most of the wedding party came with us. They brought the wedding dress and photo equipment, so they got some really cool wedding pictures in the old hotel with the Caribbean in the background!
After some snorkelling, island-exploring and lunch we got back on the boat when the afternoon turned in to evening. The ride home felt looong but we stayed in good spirits. One of the things I love most about Little Corn is the kind of travellers it attracts. It's not easy to get out here (especially not if you travel by land to Bluefields), so most people who come here are very aware of the standards on the island. No one complains when things break or a trip get delayed
So, it's time for a lot of pics! I took about a million, here's a very rough selection:
 |
| just before they decided to squeeze another 15 people in there... |
Kodak moment
Three hours later we made it -to Big Corn.
Exploring the abandoned hotel
Paradise
The camp
The Pink Pearl - owned by a former porn star
Snorkelling
Exploring the island
Taking a break from the island exploring
Hej!
Hej hej!
Lunch
Beautiful sunset on the (wet) way back to Little Corn
Cold and wet, but very happy!
Subscribe to:
Posts (Atom)