Pringles

När man är fast i en sjukhussäng blir dagarna ganska långa och sega. Jag ligger mest och väntar på nästa måltid och nästa gång sköterskan kommer in för att kolla temp och blodtryck. Sådana dagar får man ta vara på det lilla roliga som bjuds, och då är det himla tur att jag har Gustaf här som underhåller mig. Trots omständigheterna har vi skrattat riktigt mycket de senaste dagarna, vilket är väldigt skönt.

Igår bjöd Gustaf på alldeles fantastisk underhållning. Han var milt uttryckt lite butter på eftermiddagen. Till saken hör att han har fått en jobbig turristdiarré som är riktigt envis, så det är väldigt förståeligt att han är lite trött och frustrerad. Hur som helst, jag orkade inte riktigt med honom och efter att misslyckats med att övertala honom att åka till hotellet eller ut på stan fick jag honom i alla fall att gå ett varv runt sjukhuset, och även stanna i sjukhuscafeterian för att köpa Pringles.

När han kommer upp och jag tar fram röret ur påsen visar det sig att det redan är öppnat (och helt klart inte längre fullt). Någon har försiktigt öppnat locket halvvägs och snaskat i sig några chips. Gustaf tänder till direkt och springer ner för att byta. Kommer upp i rekordfart med ett nytt rör och är lite småsur för att kvinnan i kassan först hävdade att Gustaf själv öppnat det (han kan noll spanska men med kroppsspråk kommer man långt). Jag tar återigen röret och kan verkligen inte hålla masken när jag ser att även det är öppnat på samma sätt! Vid det här laget får Gustaf ett mindre sammanbrott medan jag skrattar så jag gråter i sängen. Han svamlar osammanhängande om att jag måste ringa ner till cafeterian och intyga att det inte är han som smakar på chipsen för att sedan lämna tillbaka dem.

Efter en stunds studsande runt rummet springer han ner igen med orden "nu ska jag se arg ut!". Till slut kommer han upp med ytterligare ett rör, som visade sig vara ett av få som inte redan var öppnat. Jag önskar verkligen att jag kunde varit med nere i cafeterian och beskådat Gustafs försök till arg kommunikation. Tydligen hade kvinnan pekat på honom och menat att han öppnat chipsen. Då hade Gustaf i sin tur pekat på kvinnans lille son som var bakom disken och menat att det nog var han som var chipstjuven. Pojken hade satt på sig sin oskyldigaste min, men Gustaf hade nu bestämt sig för vem den skyldige var. När min middag kom upp senare på kvällen var den lille pojken med utanför, och Gustaf pekade genast mycket argt på honom. Stackars pojke, han ville väl bara veta vilken Pringlessmak som är godast.

En himla fin sak med Gustaf är att han verkligen kan bjuda på sig själv, så i efterhand har han skrattat lika mycket som jag åt hur galen han framstod under sitt korta men intensiva sammanbrott över ett rör Pringles.


When you're stuck in a hospital bed the days grow quite long. I spend most of the time waiting for next meal, or the next time the nurse will stop by to check my temperature and blodpressure or give me some more antibiotics. Days like these it's important to make the most of the small entertainment you can get, and then it's perfect to have Gustaf here. We've actually laughed a lot these past few days, despite the circumstances. 

Yesterday Gustaf stood for the entertainment of the year so far. He was, to put it mildly, a bit grumpy in the afternoon. His stomach still hasn't recovered so it's very understandable that he is tired and frustrated by now. Anyway, in the afternoon I couldn't take it anymore so after failing to make him go to the hotel for a while I at least managed to make him go for a walk around the hospital, and also stop by the hospital cafeteria to get some Pringles. 

When he comes back up to the room and I pull the Pringles tube out of the plastic bag it turns out it's already open. Someone has opened the paper lid halfway and eaten some chips. I just laugh, thinking "typical Nicaragua", but Gustaf who also is a bit frustrated from having to get by on his own for a couple of days whitout speaking any Spanish is instantly pissed off. He runs back down to change it and is back in no time, slightly annoyed with the lady in the cafeteria who first thought that Gustaf himself had opened the tube and then changed his mind about the flavour. Once again I grab the Pringles tube and can help laughing when I see that this one too has been opened in the same way! Now Gustaf has a small breakdown while I laugh until I cry in the bed. He's talking about how crazy it is that you actually have to check and see that things aren't opened already, and he also wants me to call the cafeteria and tell them that he's telling the truth.

After a couple of minutes of jumping around the room and looking like a crazy person he storms out with the words "this time I'll look angry". After a while he comes back with a third Pringles tube, which apparantely was one of few that hadn't been opened already. I really wish I could have been in the cafeteria watching Gustaf trying to communicate in a language he doesn't speak while being upset. When he later was back to his normal self he told me that the lady had pointed at him (meaning -you opened them!) and Gustaf had answered by pointing at her son, a little boy who was behind the counter (meaning -he did it!). The boy put on an innocent face, but the fact that almost all of the tubes were opened makes him a suspect, and definitely freed Gustaf from any suspicions. Later that night when they brought up my dinner the boy was with the cooking lady. Gustaf instantly gave him an angry stare and once again pointed at him. Poor boy, he just wanted to know which one of the Pringles flavours he liked most. 

A really great thing about Gustaf is that afterwards he has laughed as much as me about his short but intense breakdown over a Pringles tube.